– Tanken kom kring 2012 att jag ska skriva en bok. När jag väl började skriva hade jag förberett mig väl och tänkt igenom. Jag hade börjat läsa historia tidigt och tagit del av debatten, skaffat koll helt enkelt. Så det var inte speciellt svårt att skriva boken.
NyT: Varför behövdes boken, finns det inte nog med historieböcker?
– Det finns ingen liknande bok på marknaden som säger det jag säger. Den säger att Sverige är de etniska svenskarnas land och de behöver en historia. Det här är de etniska svenskarnas historia. Ingen annan historiebok nämner det. De förtiger det. I många avseenden är det så att jag berättar det som har berättats förut, men hela boken genomsyras av att det är de etniska svenskarna som byggde Sverige, som är Sverige!
Det gäller sedan urminnes tider: Redan en romersk historiker vid namn Tacitus skrev att på den skandinaviska halvön har vi svioner, alltså svear. Det är en sammanhängande länk från den tiden till i dag. Det etniska perspektivet genomsyrar hela min bok implicit.
NyT: Är du den enda historiker som vågat lyfta fram det här? Det borde vara självklart i de flesta länder.
– I dag är jag det, säger Svensson med betoning på ”i dag”.
Enligt Svensson har historieskrivningen i Sverige, ända sedan den omtyckte historikern Carl Grimbergs böcker slutade tryckas på 1940-talet, ignorerat att Sverige är etniska svenskars – germaners – land. Då var det en självklarhet, i dag är det polemiskt att säga det, menar Svensson, och säger att historiker numera ständigt söker mångkulturella vinklar som de kan spinna vidare på i sin historieskrivning.
Svensson berättar att han läst historia sedan början av 1980-talet och nämner att han på den tiden inspirerades av en rad olika historiker och författare som Alf Henriksson, Ingvar Andersson, Alf Åberg, Peter Englund och Herman Lindqvist. Han berättar även att han läste historia på universitetet en period.
– Undervisningen hade inte hunnit bli så politiskt korrekt då, men den var i avsaknad av energi och inspiration. Det var byråkratiskt: Skatter, skatter, skatter, slaget vid Poltava en enda rad, skatter, skatter, administration …
NyT: Vissa säger att skolornas och universitetens historieundervisning är torftig och själsdödande?
– I undervisningsform blir ju de flesta ämnen systematiserade, och då behövs enskilda författare som ger liv åt ämnen. Jag framhåller Peter Englund, han var bra när han kom och hade ena foten i den akademiska världen. Man måste ju även kunna läsa uppsatser om till exempel administration för att få en helhetsbild.
Svensson säger att han som författare vill försöka ge liv åt historien:
– Jag vill ju att det ska vara inspirerande att läsa. Jag har ena foten i akademiska världen. All historia vilar ju i mångt och mycket på torra saker och rapporter, men man ska inte göra det för långt. Jag har skrivit från mitt hjärta. Vad är det som får mig att bli inspirerad av Sveriges historia? Det är krigshistoria, kungar, inspirerande personligheter inom litteratur och konst … Jag har gjort ett egensinnigt urval. Jag tycker att det är en bok som står sig läsmässigt. Läsvänligheten får avgöra ibland vad man fokuserar på och inte, vad man tar med och vad man utelämnar.
NyT: Har du fått några kommentarer från andra historiker om boken?
– Nej, det kommer inte att komma några. Boken finns inte på kartan för dem. Jag har den Sverigevänliga rörelsen och det räcker.
NyT: Och det är en rörelse som växer och blir allt mer betydande.
– Ja, jag ombads att hålla ett föredrag om boken på Svenskarnas hus i juni i år och då åkte jag dit och var där och pratade om den. Så den fyller sin funktion, det fanns ingen liknande bok. Det var dags för den, dess tid var kommen!
NyT: Kan alla ta till sig boken? Behöver man ha ett extraordinärt historieintresse?
– Jag har hela tiden tänkt: hur ska jag få med mig ”mannen på gatan”? Stilen jag skriver med är praktiskt taget för alla. Det finns ingen akademisk jargong, inga 50 sidor med noter – jag anger förstås vad jag citerar, men jag håller inte på i absurdum med hårklyverier. Det är en ren och rak skildring som vem som helst kan ta till sig.
NyT: Avslutningsvis, vad tycker du om Skolverkets aktuella förslag att skrota begreppet Stormaktstiden?
– Visst skulle man kunna hävda att det på den tiden fanns större stormakter, som Frankrike och Kejsardömet Österrike, men Sverige var också en stormakt, inte minst relativt vårt lands storlek. Jag tycker att det ska heta Stormaktstiden.
Svensson säger att det i själva verket handlar om politik att döpa om saker:
– De förflyttar slagfältet till sådana här områden. De går på historien, som är försvarslös.