Det blev till slut hotelldirektören Lasse Diding som investerade i den kontroversiella statyn. Verket är numera enligt Didings önskemål centralt placerat i Varberg kommun, till vilken han skänkt sitt konstinköp. Statyn, som föreställer en kvinna som angriper Nordiska Rikspartiets demonstration i Växjö och med sin handväska slår en fanbärare i huvudet har varit en het potatis. Vi har tidigare rapporterat om turerna med den politiskt laddade statyn som ingen vill ha i Nya Tider v. 11 och 14-15/2015.
När kultur- och fritidsnämnden i Växjö 2014 ombads att köpa in statyn, blev svaret nej. Kommunpolitikerna motiverade beslutet med att statyn uppmanar till politiskt våld.
– Växjö är en kommun för yttrandefrihet. Då ska vi inte uppmuntra att man använder tillhyggen mot meningsmotståndare, förklarade nämndeordföranden Eva Johansson i Aftonbladet.
Andra kommuner visade dock intresse att köpa statyn, men slutligen blev det den kommunistiske entreprenören och miljonären Lasse Diding i Varberg som köpte verket.
– Jag är glad att alla nu kan se statyn, säger Lasse Diding till Resemagasinet BUSS som uppmärksammat kulturhändelsen.
Lasse Diding har flera gånger visat intresse för stadens sevärdheter och miljö. Exempelvis föreslog han 2012 att Engelska Parken skulle döpas om till ”Engels”-ka Parken och hysa en staty av Karl Marx socialistiske kollega Friedrich Engels. Men Didings beundran inför kommunismens samhällsmodell återspeglas även i hans egen verksamhet. Hotellet som han driver heter Hotell Havanna och är en inrättning inspirerad av Kuba. Under sitt andra hotell, Gästis, har han låtit inrätta ett Leninbad. Det uppförde han efter att ha besökt S:t Petersburg 1984 och sett den badinrättning som Lenin under revolutionsåret 1917 ofta besökte. På samma hotell finns även en Leninbyst, och i trapphallens tak hänger taklampan från filmen Gorkijparken (1983).
– Som hotellägare hamnade jag, äntligen, på en plats där jag saknade ambitioner. Till och med föraktade jag det jag gjorde, berättade Diding i en öppenhjärtig intervju i Svenska Dagbladet 2012.
Att vara kommunist och komma in i ”krämarbranschen” såg han som en uppenbar konflikt, men han ville bara tjäna tillräckligt mycket pengar så att han kunde få tid över till att läsa. Hans kulturella intresse, och kanske då framförallt det som rörde politisk litteratur har givit honom flera uppdrag. Ett var att ta hand om den kommunistiske författaren Jan Myrdals bibliotek och kontor som förlades till en av Didings fastigheter i Varberg. Lasse Diding är således en etablerad kulturprofil i staden. Detta i kombination med positionen som framgångsrik hotelldirektör och fastighetsmiljonär har gett honom ett visst samhällsinflytande och möjlighet att påverka miljön för varbergborna.
Den staty han nyligen köpt in till staden menar han inte alls uppmanar till våld. Tvärtom är den enligt Diding en ”fredlig försvarssymbol”.
– För mig är det en fin symbol för antifascistiskt motstånd, på en lagom nivå, sade han i en intervju i Hallands Nyheter.
Skulptrisen Susanna Arwin är också glad över Didings initiativ, och berättar att hon ser på statyn som ett viktigt monument för civilkurage. Dock har det visat sig att historien om statyn har fler nivåer än rent politiska. Fotografen Hans Runesson som tog originalbilden tar till exempel avstånd från Arwins statyversion. I en intervju i Sveriges Television från förra året menade Runesson att Arwin ”slaktade” hans bild, eftersom helheten försvann när den attackerade unge mannen inte finns med.
– Det blir ungefär som att ta draken draken från Sankt Göran när han ska hugga den, sade Runesson.
Konstnärinnan Susanna Arwin menade att hon hade förståelse för Runessons åsikter, men att han missförstått hennes syfte med statyn.
– Den här tanten har blivit en symbol för någonting större. Civilkurage och mod. Någonstans tycker jag att det här är så mycket större än oss.
Kvinnan på Runessons ursprungsfotografi från 1985 var bara 38 år när bilden togs. Hon tyckte inte om bilden, dels för att hon ångrade väskattacken och dels för att hon framstod som en gammal tant. Vid tillfället var hon enligt en nära anhörig psykiskt sjuk. Hennes psykiska instabilitet var även känd i Växjö. Hon kunde skrika hotfullt mot människor i affärerna, och i perioder vistades hon på psyket på St Sigfrids Sjukhus i Växjö. Hennes son gick ut i en intervju i Smålandsposten 2015 och var upprörd över att konstnärinnan ännu sålde små statyer med fotot på hans mor som förlaga.
– Hon måste ge sig. Jag trodde den här historien var slut. För mig är det väldigt känsligt. Hon avbildar min mamma, det är det hon gör, sade han.
Susanna Arwin bemötte sonen med att hon aldrig drivit frågan om att resa statyn på torget i Växjö. Nu reses den alltså istället i Varberg med hjälp av kapital från en kommunistisk miljonär.