Slaget om Växjö varade i fyra timmar och var blodigt, rått och fyllt av glödande hat. En efter en segnade människor blödande ner sedan de träffats av stenar. Andra klåddes upp handgripligen och andra blev bitna av rasande polishundar. Två personer som beväpnat sig med bensinbomber och kunnat förvandla Sverigedemokraternas möte till ett brinnande inferno, greps på ett hotelltak i sista stund.
– GT/iDAG den 14 maj 1994.
Demonstrationen i Växjö 1994 är en av de händelser som inträffade under min tid som partiledare som är mest ihågkommen än i dag. Här tvingades också medierna att ge oss mycket uppmärksamhet. Till råga på allt med bara fem månader kvar till valet, det måste ha svidit! Taktiken var ju att stänga oss ute från varje form av debatt och utrymme i det offentliga rummet. Men när det uppstod så våldsamma gatlopp och kravaller som det blev i Växjö, tvingades man att frångå tystnadsprincipen.
När till exempel GT rapporterade om denna händelse försökte man då kompensera för nesan att behöva skriva om oss, med att kompromisslöst kalla oss för ”det nazistiska” partiet. Det gällde för massmedia att, med fem månader kvar till valet, göra allt som stod i deras makt för att hindra att vi fick väljare. Samtidigt kunde man inte helt tiga om oss när en mellanstor stad befann sig i ett rent krigstillstånd under fyra timmar.
Jag vet inte riktigt varför just Växjödemonstrationen 1994 blev så våldsam som den blev, det måste någon av dem som ledde motdemonstrationen svara på. Demonstrationen ägde rum fredagen den 13 maj. Vi samlades på Spetsamossen, en stor äng med flera fotbollsplaner som ligger vid ett centralt beläget bostadsområde i Växjö. Planen var att vi skulle gå genom centrala Växjö till Båtsmanstorget. En promenad som vanligtvis tar cirka 30 minuter, det skulle ta lite längre tid den här dagen!
Först på plats var ett gäng som bland annat kommit med buss från Stockholm med Bo Nilsson i spetsen. Peter Jihde var på den här tiden relativt ny som reporter på TV4. Han kom in dit via Smålandsnytt. Det här var en dag som utvecklade sig till en hård arbetsdag för honom.
Det började redan på fotbollsplanen när han tryckte upp en mikrofon i ansiktet på Bo Nilsson och provocerande bad honom redogöra för varför ”man har sköldar med sig när man demonstrerar”. Som om inte Jihde redan då var mycket väl medveten om de ständiga våldsangrepp vi utsattes för. Sköldar är ett passivt skydd och knappast att betrakta som något aggressivt i sig. Men Jihde ville provocera och få oss att framstå som aggressiva genom att kunna visa upp motreaktioner som hans agerande skulle frammana.
TV4 var också rent allmänt känt bland SD:s sympatisörer som den mest ovederhäftiga och hetsande av TV-kanalerna. Bosse, som vid det här laget hade tröttnat rejält på medias lögner, ville först inte svara alls. Jihde försökte på nytt: ”Varför har ni med er…” Bo, som bar på en stor svensk fana svarade då: ”Det ska du skita i, försvinn härifrån innan jag sopar till dig”. Jihde lommade iväg, men han skulle återkomma. Efter det anslöt jag själv tillsammans med bland annat Anki Hallgren från Jönköping och Mikael Jansson från Örebro.
Vi var runt 150 personer som deltog i vår demonstration. Längst fram i täten gick några trumslagare och ett par fanbärare. Längst bak körde Lasse Emanuelsson LT 31-bussen med bland annat en högtalaranläggning och några flaggor, vi kom inte så långt innan vi hejdades. Efter cirka hundra meter var vägen avspärrad av ett par hundra AFA-aktivister. De skrek: ”Den som inte hoppar är Sverigedemokrat” samtidigt som de hoppade upp och ned. Några i vår demonstration ropade tillbaka: ”aporna hoppar”. Polisen rensade bort motdemonstranterna genom ett resolut ingripande, vi fortsätter framåt.
Det var relativt få poliser i jämförelse med storleken på vår demonstration och motdemonstrationen om man till exempel jämför med hur det brukade se ut i Stockholm på Karl XII-dagen. Det gjorde att motdemonstranterna kom ganska nära. De kastade oavbrutet stenar och glasflaskor på oss. Det var mycket livat, gapigt, skrikigt och en väldigt hatisk stämning i luften.
Vår demonstration följdes av en större folkmassa på kanske tusen personer. Men det var inte enkelt att veta hur många som verkligen var motdemonstranter och hur många som bara var ute för att titta. Och på en lördag är det ju en viss mängd människor ute på stan under en solig eftermiddag oavsett om det är demonstrationer eller inte.
Efter en stund vandrar vi förbi en mindre kyrkogård som ligger snett till höger om marschvägen. Där har några AFA-aktivister lagt sig bakom en mur och kastar stenar mot oss. Några partikamrater, bland annat Ingemar Ramell, springer dit och kör bort dem därifrån. Detta visas senare på TV-nyheterna. Det som visades var sekvensen när sverigedemokrater körde bort vänsterterroristerna, men utan att man förklarade att AFA-aktivisterna använde kyrkogården som utgångsplats för stenkastning innan det skedde.
Under vår vandring mot Båtsmanstorget blev det under en kort stund lite lugnare. Jag vände mig då mot Richard Wramner från Stockholm och sade: – Det här är ju inte så farligt, just nu är det ganska lugnt. Precis när jag uttalat dessa ord flyger ett par stenar och landar runt oss. Jag måste kasta mig undan för att inte bli träffad och uttalar då några ord på bred göteborgska som blev ett klassiskt citat i den inre kretsen efter det här: ”Fan gubbar de siktar ju på maaaj”.
Det blev en populär replik som Richard och andra i den aktiva kärnan skämtsamt brukade upprepa då och då. En mörkhyad person står på en parkbänk och juckar med sitt skrev samtidigt som han skriker: – Jag knullar svenska tjejer. Då är det en i demonstrationen som ropar: – Inte länge till. Han kastar en sten med full kraft som träffar denne motdemonstrant mitt i skrevet. Han skriker av smärta och ramlar in i ett buskage bredvid bänken.
Hela tiden som vår demonstration pågår kantas vägen av en blandning av nyfiken allmänhet och våldsamma motdemonstranter som slungar stenar och flaskor mot oss. Många blir skadade. Efterhand som projektilerna landar bland oss kastas de tillbaka. Det utbryter handgemäng på flera ställen, projektilerna viner ständigt i luften.
Man kan se en del från nyhetssändningarna och det finns även en film från demonstrationen. Men det filmade förmår ändå inte att förmedla hur intensivt och laddat det var där vi tågade fram. Talkörerna blandas med skrik från människor som träffas, adrenalinet flödar i kroppen.
Vi anländer till Båtsmanstorget. Där är det som en gryta som kokar, larmet ekar mellan husväggarna. Vi kör in bussen på torget och polisen har satt upp en ring av kravallstaket. Vi står inne i ringen och utsätts för stenkastning från personer som står på torget och butikstaken runt mkring. I ett fall lyckas polisen göra en chock och kör bort några som placerat sig på ett mindre plåttak.
Men fler är kvar på andra tak runt oss. På ett tak visade det sig att några hade tagit med bensinbomber som de skulle kasta på oss. Polisen får tag på dem och stoppar detta i absolut sista stund. Vid ett tillfälle är det några SD-anhängare som hoppar över kravallstaketet på baksidan och rusar mot motdemonstranterna. Jag har sällan sett ett torg tömmas så fort.
Fortsättning följer i nästa nummer av Nya Tider…
