Valdebatten är ett sömnpiller. Eftervalsdebatten kan däremot bli en rysare. Anledningen är att Sveriges politiskt korrekta journalister inte klarar av sitt uppdrag. De är en homogen grupp i en tydligt avgränsad socioekonomisk struktur, avskild från svenska folket, såväl geografiskt, socialt som åsiktsmässigt och är mest intresserade av sitt. De har lågt renommé bland befolkningen och klantar alltid till det.
I 2002 års val styrde media vilka frågor som skulle diskuteras. Efter valet blev det regeringskris. Peter Eriksson i Miljöpartiet (MP) förklarade då att de sagt samma sak under hela valrörelsen, men journalisterna hade inte varit intresserade. Ett nyval var nära. På den tiden gullade journalisterna endast med Vänstern. Numera tillhör MP också favoriterna.
Efter valet 2006 förde journalisterna en kampanj mot regeringsbildningen. Ministrar som kanske skulle ha kunnat förändra det djupt korrumperade och nepotistiska Sveriges Radio motades bort. Den färglösa Lena Adelsohn Liljeroth blev kulturminister. Tyvärr kunde de inte få en kulturmarxist som minister i en borgerlig regering. Liljeroth fick duga. Hon var ofarlig.
I 2010 års val skötte journalisterna hela valrörelsen åt riksdagspartierna genom en långdragen smutskampanj mot SD.
I årets valdebatt har PK-journalister gått över till att examinera partiledarna. När Mats Knutsson & Anna Hedenmo höll läxförhör i SVT med Jimmie Åkesson använde de sig av ett facit de hade fått från Moderaterna. Förvirrande och trist.
Jag skulle vilja ha en möjlighet att rösta bort journalisterna så att man fick lyssna till spännande debatter. De debatterna kommer nog efter valet. Verkligheten tränger sig på.
Urbaniseringen i Sverige är högst i Europa. Sverige tar dessutom emot omkring 2 500 ”flyktingar” i veckan. Asylinvandringen med alla grupper som är kopplade till denna invandring är också högst i Europa.
På Facebook är alla måna om att visa att de inte är rasister. Den ena är präktigare än den andra. Så kommer barnen hem från skolan och berättar. Föräldrarna går till banken och tar ett lån och flyttar till ett ”lugnare” område.
Sverige ligger nu sexa i världen för hushållens skuldbelåning enligt tidningen Dagens Industri. Den sammanlagda skulden (staten, kommunerna, hushållen) enligt Riksgäldskontoret och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ligger på cirka 5 000 miljarder kronor, om man räknar samman dessa tre källor. Situationen är värre än i Grekland före kollapsen.
Bostäderna är slut. Priserna stiger. Ungdomar från landsbygden måste tacka nej till utbildningar i städerna därför att de inte kan få någonstans att bo. Stadsungarna bor kvar hemma och kan utbilda sig, men inte leva ett vuxet liv.
Vi måste bygga ett nytt Norrköping varje år för att hålla något så när jämn takt med inflyttningstrycket, men det blir för lånade pengar. ”Flyktingarna” kan inte betala hyrorna, så byggbolagen bygger för de svenskar som kan få lån. Pengarna styr och bostäderna byggs i ”svenska” segregerade områden. 75 procent av nybyggnationen i dag är småhus eller bostadsrätter.
Upphör invandringen så minskar efterfrågan på bostäder och därmed banklånen. Hela tillväxten sedan år 2000 beror på lånade pengar. Invandringen i sig själv skapar inget välstånd, men den ser till att människor lånar pengar till bostäder. De pengarna skapar efterfrågan i den svenska ekonomin när de är i omlopp. Upphör invandringen hamnar Sverige i en ekonomisk recession. Fortsätter invandringen så växer landets låneskuld ännu mer tills systemet kraschar. I journalisternas frågeformulär finns inte denna verklighet.
Räkna med stora överraskningar efter valet när dessa problem måste hanteras. Uteslut inte nyval inom två år.