I december 1917 återkom generallöjtnant Gustaf Mannerheim (1867-1951) till Finland från Ryssland. Efter att han antagits till Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Petersburg år 1887 hade han tjänstgjort i ryska armén i trettio år. Under den tiden hade han tjänstgjort i rysk-japanska kriget och första världskriget samt genomfört två expeditioner i Centralasien. Vändpunkten för hans militära karriär i Ryssland kom 1917 när Finland, som sedan 1809 tillhört detta kejsardöme, förklarade sig självständigt efter tsar Nikolaj II:s abdikation och ryska revolutionens utbrott. Den sjätte december 1917 erkände folkkommissariernas råd, som ersatt tsaren, Finlands självständighet.
I samband med den finska självständighetsförklaringen hade Mannerheim, enligt Stig Jägerskiölds biografi Gustaf Mannerheim 1918, sänt ”en skrivelse till generalstaben, vari han förklarade att han ansåg sig skild från rysk tjänst.” Anledningen till att han gjorde så var för att han var finsk och det dröjde inte länge förrän han kunde återvända till Finland efter trettio år i utländsk tjänst. Under den tid han varit i rysk tjänst hade han visserligen besökt Finland några gånger, men efter att ha lämnat ryska armén kunde han definitivt återvända till sitt hemland.
Kriget hotar
Folkkommissariernas råd hade visserligen erkänt Finland som en självständig stat, men i sina memoarer berättar Mannerheim följande: ”Trots sitt formella erkännande av Finlands självständighet ignorerade emellertid rådsregeringen i fortsättningen senatens anhållan om borttagandet av de ryska trupperna. Dessas närvaro var uppenbarligen avsedd att utgöra borgen för vårt lands förestående förening med den rådsryska republiken.” Enligt Mannerheim själv skall alltså förklaringen till de ryska truppernas kvardröjande i Finland ha varit att folkkommissarierna haft för avsikt att införliva landet i sin sovjetiska republik. En annan förklaring till de ryska truppernas närvaro finner man i Jaakko Paavolainens bok Röd och vit terror: Finlands nationella tragedi och fånglägren 1918. Enligt Paavolainen hade Lenin motiverat truppernas närvaro ”med att det ännu inte slutits någon slutlig fred med Tyskland.”
Dessutom rådde ekonomiska problem och socialistiska, ryssvänliga garden (de röda) bildades. Om dessa garden skriver Paavolainen följande: ”Det kaos som härskade under krigets inkubationstid blev naturligtvis inte mindre av att det i praktiken var omöjligt att skilja på faran från de röda och faran från ryssarna.” Just när oron var på väg att lägga sig inträffade, berättar Paavolainen, ”plundring av affärer i samband med en milisstrejk i Åbo. Händelserna väckte ett enormt uppseende och var till sin karaktär ’anarkistiska’”.
I januari 1918 valdes Mannerheim till militärkommitténs ordförande och i sina memoarer berättar han att han vid den tiden ”fick veta att inemot 1 800 finska frivilliga befunno sig under utbildning i Tyskland, sammanförda till 27. Jägarbataljonen.” Jägarbataljonen, som även är känd som jägarrörelsen, kom att tillsammans med skyddskåren utgöra stommen för den vita armén. Till följd av kaoset och oroligheterna som de röda ställde till med utsåg den borgerliga senaten Mannerheim till överbefälhavare och gav honom fullmakten att leda de vita och återställa ordningen i Finland. Mannerheim gick med på att bekämpa de röda och bringa ordning i Finland, men avslöjar i sina memoarer att han gjorde det ”på ett bestämt villkor, nämligen att senaten icke anhöll om väpnad intervention av Sverige, ej heller av Tyskland. Frivilliga och vapensändningar voro däremot välkomna.”
Svenska frivilliga anslöt sig snart för att kämpa vid de vitas sida medan vapen både köptes och smugglades in från Tyskland.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.