”Ge mig fyra år!”

I högstämda tal och politiska program hör vi denna försäkran upprepas gång efter gång under decennium efter decennium.

Låt oss studera vilken taktik som tillämpas av de politiska partier som strävar efter en ledande ställning, en faktisk maktposition i landet. Strategin behöver vi inte befatta oss med, då varje parti som innehar eller räknar med att kunna förvärva en suverän ställning, redan har definierat sin målsättning, en egen majoritet, en hegemoni för att kunna leda landet i önskad ideologisk riktning. Taktiken är däremot intressant att studera och att jämföra mellan olika länder, tidsperioder och regimer. Vi kan börja med att blicka tillbaka på vissa händelser i 1930-talets Tyskland, eftersom hänvisningarna till dessa skeenden är ständigt återkommande i dagens pseudodebatt i Sverige.

I riksdagsvalet den 31 juli 1932 blir NSDAP landets största parti med 37,3 procent av rösterna och partiets ledare Adolf Hitler kräver att få rikskanslerposten (Bonnier International Publications AS: Nazisternas väg till makten). Ett halvår senare brinner riksdagshuset ner i en anlagd brand och kommunistpartiet beskylls för att förbereda en revolution. Partiet förbjuds, dess ledare fängslas och partiets tidningar läggs ned. Kort därefter lyckas nazisterna få igenom ett lagförslag, den så kallade fullmaktslagen, som innebär att den lagstiftande makten anförtros rikskanslern för en period på fyra år. Denna ”nödförordning gav Hitler möjlighet att anklaga och lagenligt döma alla statsfiender” (Joachim Fest, Der lange Weg zum 20. Juli s. 17, ISBN 3-442-72106-7). Hitler påpekade att han i och med denna undantagslag på fyra år inte behövde någon mer ”Bartholomäusnacht”, det vill säga något mer utomparlamentariskt våld för att förverkliga sina planer. ”Ge mig fyra år”, sade Hitler. Man kan ju inte undgå att se vissa likheter med makttillträden i andra länder och andra tider.