Folk och försvar har till uppgift ”att främja debatten och diskussionen om säkerhets- och försvarspolitiken, samhällets säkerhet och frågor om fred, frihet och demokrati.” För att förstå läget idag är det nödvändigt att göra en kort tillbakablick. Berlinmuren föll i slutet av 1989 och den ryska statsledningen avskaffade sovjetsystemet steg för steg under 1990-talets första hälft. Warszawapakten upplöstes. I slutet av detta decennium kom Sveriges militära stöd till de nu självständiga baltiska länderna igång. Försvarsmakten skänkte stora mängder materiel till de baltiska länderna: vapen, fordon ammunition och med dessa donationer även svenska instruktörer.
En försvarsproposition presenterades i december 2004 under Göran Perssons (S) regering med förslaget att försvaret skulle omstruktureras. Istället för att ha försvaret av Sverige som huvuduppgift skulle den svenska krigsmakten bli ett ”insatsförsvar” som skulle delta i internationella insatser utomlands tillsammans med andra aktörer. Främst tänkte man på FN, EU och Nato. Försvarsbeslutet 2005 innebar en nedläggning av nästan hälften av de dåvarande regementena, och att 5 000 arbetstillfällen försvann inom försvaret och en mängd officerare pensionerades.
Moderaten Mikael Odenberg utnämndes efter den borgerliga valsegern 2006 till försvarsminister. Efter något år på den posten meddelade han på en presskonferens i september 2007 att han avgick och även slutade som riksdagsledamot. Anledning var den kommande budgetpropositionen med nedskärningar i försvarsbudgeten.
I december 2012 gjorde dåvarande överbefälhavaren Sverker Göranson i en intervju klart att försvaret med dåvarande anslag endast kunde försvara en begränsad del av Sverige under högst en vecka. Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för ett ”särintresse” vid en pressträff i riksdagen i januari 2013. Många reagerade på dessa uttalanden och menade att försvaret är ett av våra viktigaste samhällsintressen, inte ett ”särintresse”. Försvarsdebatten fortsatte även om den inte spelade någon avgörande roll i valrörelsen 2014. En ny regering tillträdde och 2015 beslutade riksdagen att Sverige skulle lämna idén om ett så kallat insatsförsvar och istället återgå till sin normala doktrin med ett nationellt försvar.
Omvärldsanalysen och hotbilderna
Sverige står inför en bred, komplex och ”mångfasetterad hotbild” enligt flera av föredragshållarna. Ett femtontal stater bedriver verksamhet i Sverige, enligt Säpo-chefen Klas Friberg. Varje månad görs mer än 10 000 cyberattacker mot svenska intressen. Attackerna består i försök till intrång, hackning, inhämtande av information, industrispionage, spionage på regimmotståndare som finns i Sverige som flyktingar och liknande. Cyberspionage är inte bara inriktat mot flera olika områden som försvar, politiska institutioner och strategiskt viktig infrastruktur. Spionaget kan även vara riktat mot forskning i syfte att stjäla upptäckter, uppfinningar och nya tekniska konstruktioner.
Dessa kan sedan användas i produkter tillverkade i andra länder, till exempel Kina, där många aktörer hittills visat att man inte respekterar existerande patenträtt. Sverige riskerar att förlora miljardbelopp – och gör det redan enligt vissa bedömare – på grund av denna verksamhet.
Osäkerheten i världen har ökat, påpekade även chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, Lena Hallin vid sin dragning om en bred och komplex hotbild.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.