Många av dagens auktoritära eller renodlade diktaturstater använder redan energiskt dagens globala organisationer för att främja sina mål. I min bok om svensk libertarianism Vakna upp! Dags att dö!, granskade jag därför de hot, som globalismen medför för fria länder.
Ett av de stora hoten i framtiden är då Förenta Nationerna, som från en främst konflikt- och katastrofhanterande funktion i världen alltmera blivit ett redskap att vinna ekonomiska fördelar för utvecklingsländerna på bekostnad av de utvecklade staterna, att bereda vägen för massinvandring till de senare, och på sikt på olika vis kraftigt begränsa västländernas makt och självständighet.
En stark kollektivism och klar socialistisk inriktning präglar de krafter, som önskar utnyttja FN för sådana syften. Socialismen har misslyckats i varje land där den prövats, men man försöker nu genom internationella överenskommelser föra in den bakvägen – i detta fall uppifrån.
Genom sådana beslut vill man binda de utvecklade fria länderna till mål, som tros främja de sämre utvecklade. Kina förespråkar i dag en kraftig utvidgning av internationellt styre i syfte att klavbinda USA, medan landet självt i territoriella tvister i Sydkinesiska Sjön vägrar att godta utslag av Haag-domstolen.
Demokrati råder bara i en minoritet av världens stater, fast ekonomiskt står den minoriteten för en stor andel av världsekonomin. Resten av länderna återfinns på skalan, som går från milt auktoritära stater med ”kontrollerad demokrati” till allt hårdare regimer, däribland rena diktaturer av olika slag och i ytterlighetsfallet rent totalitära varianter som till exempel Nordkorea.
Förenta Nationerna domineras i dag beträffande många frågor av obehagliga regimer, som behärskar generalförsamlingen, medan västmakterna – främst USA – i säkerhetsrådet lyckligtvis kan avstyra många skadliga försök att skada och exploatera Väst.
Tjänstemännen i FN kommer från medlemsländerna och delar säkerligen ofta dessas politiska åsikter. Det bör därför inte förvåna, att FN:s olika organisationer frambringar rent socialistiska förslag gällande till exempel resursöverföring till utvecklingsländerna, det vill säga global inkomsttransferering, ingrepp mot mänskliga rättigheter till exempel yttrandefrihet, försök att främja massemigration från Afrika och Mellanöstern till Europa och Nordamerika, och stöd för islamisering.
Man har också använt metoder såsom att bygga upp och använda hotet om global uppvärmning för att få igenom internationella överenskommelser som försvagar ekonomierna i väst, samtidigt som dessa årligen ska överföra stora belopp till sydligare länder på grund av den påhittade klimatkrisen. Hypotesen om global uppvärmning kan också användas för att införa ökad statlig kontroll över näringslivet.
Har FN nu i stället blivit ett hot?
FN representerar således i växande utsträckning de odemokratiska krafter, som kontrollerar många utvecklingsländer. Beträffande dessa är särskilt de nära samarbetande grupperna som till exempel muslimska stater eller diktaturer med klara ideologiska samband – främst socialistiska sådana – av betydelse.
Geografiskt närliggande länder samverkar också utifrån sina gemensamma intressen, till exempel i Latinamerika och Afrika.
Förenta Nationerna har länge moraliskt setts som en närmast oantastlig organisation värd allt stöd och respekt. Nu bör organisationen istället ses som ett klart – och växande – hot mot den demokratiska och frihetliga delen av världen. Det finns egentligen få gemensamma viktiga värderingar mellan länderna i FN, bara inom delgrupper, då ett stort antal medlemmar torde bryta mot FN-stadgan i viktiga avseenden.
Några hinder för dem att på grund av detta förbli medlemmar finns i praktiken inte. En så fundamental konvention som Deklarationen om Mänskliga Rättigheter kunde till exempel de muslimska staterna inte godta. Man utformade istället en egen, vilken i praktiken är underordnad sharian, som i väsentliga avseenden strider mot konventionen och Västs syn på mänskliga rättigheter.
Att genom internationella överenskommelser och gemensamt beslutsfattande kontrollera länderna i Väst är ett av målen för FN:s majoritet. Att FN får allt mer ökade befogenheter och rätt att påverka och så småningom besluta i olika frågor är därför viktigt för dem. Inom länderna stöder man socialistiska initiativ.
Planer som Agenda 21 baserad på statlig kontroll av miljön öppnar otaliga möjligheter för kontroll av det ekonomiska livet i medlemsstaterna och grundas på en kollektivistisk samhällssyn.
Förespråkarna ser, att en sådan utveckling på lång sikt logiskt leder till en världsregering och då kontrollerad av auktoritära – och ofta socialistiska – krafter. Och det främsta målet för en sådan regering blir att kraftigt kunna påverka politiken inom nationerna i Väst och bland annat få igång en väsentlig inkomsttransferering därifrån.
Vi kan räkna med att precis som gällande klimatavtalet kommer nationerna i Syd i stort sett att få fortsätta som tidigare – och särskilt att kunna vidmakthålla sina diktaturer – medan västländerna ska omformas och dessutom få en ny befolkningsstruktur genom massinvandring från utvecklingsländerna.
Den fundamentala svagheten hos FN
Det finns beträffande diktaturer inget särskilt skäl att tro att ekonomisk tillväxt i deras ekonomier – kanske i kombination med en markant befolkningsökning – snabbt leder till demokrati.
Också politiska omvälvningar i sådana länder med i demokrati oskolade befolkningar leder mera troligt till fortsatt diktatur än demokrati. Utvecklingen efter den arabiska våren visar det.
FN:s medlemsstater saknar gemensamma värderingar, vilka kan möjliggöra något närmare politiskt förbund mellan dem. De flesta länder i världen är inte demokratier, och bara av det skälet är ett nära förbund uteslutet. Att länderna säger sig acceptera FN-stadgan och mänskliga rättigheter och så vidare spelar ingen roll, för det är ofta bara ord.
Ifall man inte fullt ut är en demokrati, är man inte acceptabel som partner i ett statsförbund, där medlemmarna avsevärt kan påverka varandra.
Sedan kan naturligtvis olika bedömningar av skilda kriterier göras, och den brittiska tidskriften The Economists bedömning att bara 4,5 procent av jordens befolkning lever i fulla demokratier är uppenbarligen för hård.
Men även om man lägger till alla, som trots många – och djupa – brister eventuellt kan kallas en form av demokrati, kommer man ändå inte alls upp till att en majoritet av jordens befolkning lever i demokratier. Och många av dessa så kallade demokratiska stater vill man nog inte på något vis ska kunna påverka Sverige.
Så en betydande majoritet av jordens befolkning och stater lever under varierande grad av auktoritärt styre. Om man istället mäter frihet, ändras inte bilden.
Att mycket nära föra samman nationer, som har sinsemellan mycket skiljaktiga kulturer och traditioner gällande politiskt styre, leder med stor sannolikhet till kontinuerliga konflikter mellan de länderna och kanske så småningom till våld.
Vägen till en världsregering är lyckligtvis bemängd med stora hinder och svårigheter, och de stora problemen att skapa ett federalt Europa kommer blott att vara lappri jämfört med det. Och om man ser till de beslut det centrala EU-organen tagit gällande helt centrala frågor för medlemsstaterna såsom invandring, en gemensam valuta med mera visar de främst på inkompetens och en förbluffande likgiltighet för överenskomna regler och nationell suveränitet.
EU:s utveckling hittills är en indikation på vad som väntar oss i kommande utvecklingssteg för globalismen och främst gällande ökad politisk integration. Om en sådan utveckling tillåts inträffa, kommer den snabbt att skapa en katastrofal situation för västerländsk civilisation.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.