Morgonen den 4 juli rapporterades nyheten att brittiska marinkårssoldater bordat och kvarhållit en oljetanker som var på väg genom Gibraltars sund med iransk olja till Syrien. Detta på grund av sanktioner.
Det första man tänker på är troligen USA:s sanktioner mot Iran, som är avsedda att stoppa all iransk oljeförsäljning. EU är dock inte delaktiga i dessa sanktioner, och det visar sig också mycket riktigt att den aktuella incidenten i stället motiveras av att EU infört sanktioner mot Syrien.
Enligt Fabian Picardo, Gibraltars chefsminister, omfattas raffinaderiet Banyas, dit man tror att fartyget var på väg, av sanktionerna. Enligt spanska myndigheter stoppades fartyget på begäran från USA.
Det Panama-flaggade fartyget Grace 1 med 300 000 ton råolja hålls nu kvar i Gibraltar. Samtidigt drabbas den syriska civilbefolkningen hårt av bristen på drivmedel, som lamslår ekonomin.
En kommentar på nätet sammanfattade situationen väl:
Brittiska soldater som i strid med sitt folks vilja, som röstat för att lämna EU, agerar pirater åt EU mot ett fartyg som ägs av och transporterar olja mellan två länder som inte tillhör EU, därför att USA sagt till dem. Det är västerländsk demokrati och frihet i ett nötskal.
Det är en sak att själv inte handla med ett land, men något helt annat att tvinga alla andra att lyda detta. Då handlar det inte längre om sanktioner, utan om en flottblockad. Flottblockader och kapande av ett annat lands handelsskepp uppfattas ofta som en krigshandling, och det med rätta. Just Storbritannien är ytterst känsliga för sådana blockader, med Napoleon och de båda världskrigen i minne. Det orsakade svåra umbäranden för befolkningen, precis som det gör nu i Syrien, Iran, Venezuela och andra länder som utsätts för denna aggression.