Det är mycket troligt att dagens politiska kurs i Sverige så småningom kommer att leda till en omfattande kris. Frågan är hur reaktionerna på, och motståndet mot, denna utveckling kan växa fram. Vilka processer kan man observera i förloppet och hur är dessa förbundna med varandra? Vad blir resultatet?
Vi talar här om något som kan kallas en processmodell med ett flertal steg vilka leder fram till några sannolika utfall. I detta fall gäller modellen framväxten av den nationalistiska rörelsen i vårt land. Vilken rörelse är då det? Ja, den omfattar främst de svenskar som önskar följande:
a) Stopp för massinvandringen och därefter en låg – helst meritbaserad – invandring.
b) Inget deltagande i ett federalt Europa med föga makt kvar hos nationalstaterna.
c) Eliminering av alla former av kulturmarxistisk ideologi i svensk politik, offentligt liv och förvaltning.
Inom dessa ramar ryms bland annat traditionellt konservativa/moderata och i viss mån även socialliberala och socialdemokratiska åsikter.
Följande frågor kan sägas beskriva de steg som på mikroplanet ofta återger en enskild persons beslutsgång, men viktigare – på makroplanet – behandlar de faser som större kollektiv successivt genomgår. Frågorna som dessa samlingar av människor funderar på och successivt tar ställning till är:
1. Vilken är den växande faran?
2. Vilka är motståndarna och vad vill de – egentligen?
3. Vilka tycker som jag? Kan vi göra något tillsammans?
4. Vad kan och bör vi göra?
5. Vilket är det bästa politiska programmet och vad leder det till?
Främst två stora krafter skapar i dag den utveckling som adresseras i frågeställningen: massinvandringen samt kulturmarxismens inverkan på svensk politik, kultur och allmänna liv.
Massinvandringen
Medborgarna börjar nu på allvar känna av massinvandringens konsekvenser, varav vissa är rent fysiska. De utsätts för ökande grov brottslighet, ungdomar har i storstäderna allt större problem att få bostad, tjänster inom hälsovård och socialvård blir svårare att ta del av och arbetslösa får sämre möjligheter att få arbete. Sedan drabbas de skattebetalande medborgarna ekonomiskt genom att de förr eller senare får betala kostnaden för invandringen.
Eftersom medier och det offentliga Sverige döljer eller förminskar alla negativa konsekvenser av invandringen vet man inte riktigt vad den kostar. En finsk undersökning anger att livstidskostnaden för en somalisk invandrare är cirka tio miljoner kronor. Någon svensk analys anger lägre belopp. Demografiska konsekvenser av massinvandring, och därmed förknippad fruktan för framtiden, är andra skäl till människors oro.
Kulturmarxismen
Kulturmarxismen underblåser massinvandring till Europa och kulturmarxismens identitetspolitik skapar automatiskt politiska motsättningar mellan å ena sidan ”offren” – det vill säga invandrare som stöds – och å andra sidan invånarna i Sverige som fördöms. Då invandrarna i olika avseenden skiljer sig från svenskar genom etnicitet, religion och kultur kan identitetspolitiska motsättningar även uppstå utifrån de skillnaderna.
Men kulturmarxismens förödande inverkan på samhället sker främst genom dess allmänna inverkan på många plan: ideologiskt, kulturellt, språkligt och politiskt. Och svenskar känner av dess tryck på många områden. Värdegrunden och åsiktskorridoren är bara ett par företeel-ser som ingriper i individers liv och förbjuder individen att uttala sina åsikter.
Kulturmarxismens omvandling av värderingarna i samhället har drivit fram ett kulturkrig, som i dag är kallt. Ett varmt kulturkrig kallas inbördeskrig. Många svenskar förstår att kulturmarxismens bakomliggande värderingar och syften är ett grundläggande hot mot det svenska samhället. Attityden till EU och överstatlighet blir snart en tredje kraft vid sidan av massinvandringen och kulturmarxismen.
De konsekvenser som direkt orsakas av de två krafterna, skapar hos allmänheten en förståelse för att och hur deras liv förändras – att en klar fara uppstått, och det leder ofta till stor oro och vilja att göra något åt saken. I förståelsen för detta sammanhang följer snart något annat.
Man får en förståelse för att vissa aktörer helt eller delvis stödjer kulturmarxismen och accepterar/driver på massinvandringen:
sjuklövern, massmedia, offentlig förvaltning, kultursektorn, NGO:er, EU, FN med flera. Genom massmedia och sjuklövern hålls fortfarande många medborgare ovetande om dagens faror, men alltfler inser dem nu.
Man ser att enskilda och grupper av svenska politiker, anställda i organisationer och kulturpersoner som man tidigare trodde värnade om Sverige, nu uppträder på ett – objektivt sett – fientligt vis mot landets medborgare. De börjar uppfattas som ansvariga för situationen. Det skapar en begynnande förståelse. Man förstår att motståndarna måste hindras i sitt agerande.
Nationens renässans
De slutliga konsekvenserna av massinvandringen kan visa sig vara att svenskar så småningom blir en minoritet av Sveriges befolkning och slutresultatet av kulturmarxismen är ett socialistiskt och auktoritärt samhälle. Denna insikt skapar hos allt fler medborgare ett sökande efter likasinnade eller allierade som vill hindra utvecklingen.
Det dagliga livet och internet ger mängder av kontakter med likasinnade som upprörs över angreppen på det svenska samhället (fas 3). Därigenom skapas nya gemenskaper och kollektiv, inklusive politiska partier, som önskar arbeta för en förändring. En effekt blir att svensken äntligen blir svensk – värdet av den egna nationen är plötsligt uppenbart.
Det beror inte bara på konfrontationen med utlänningar utan också på insikten att grupper av tidigare respekterade svenskar arbetar för förkastliga ändamål. Förutom att stödja kulturmarxismen och massinvandringen arbetar dessa dessutom för att överlämna beslutsrätten över Sverige till överstatliga organisationer. Deras framtidsvisioner i alla dessa avseenden gör dem allmänt till fiender.
Så allt fler svenskar inser äntligen värdet av Sverige som nation. Att vi har ett unikt samhälle, naturligtvis med en del brister – men ett land mycket värt att bevara. En ny nationell samhörighet växer fram i motsättning till svenskar med andra mål och invandrare som kommit i strid med svenskars vilja, vilket till exempel en folkomröstning skulle ha visat.
Genom framväxten av ett nytt konsensus, nya kollektiv och partier skapas successivt förutsättningar för gemenskap, samarbete och praktiska förutsättningar för att göra något som motverkar hotet. Mitt intryck är att de flesta svenskar i dag fortfarande befinner sig i den första fasen.
Partier som Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige har formulerat klara program som adresserar stora delar av problemen och snart var femte svensk tycks förstå problemen i grunden och är i fas 4. Medan ”moderata” lösningar inledningsvis alltid vinner så kommer sannolikt en alltmer försämrad situation i vårt land göra att radikala lösningar får fler och fler anhängare.
Frågan är om allianspartiernas hållning under de närmaste åren kommer att förändras tillräckligt snabbt och tillräckligt mycket genom att de inser faran från massinvandring och kulturmarxism, eller är det andra aktörer som får ta över ledarskapet i svensk politik?
Ju längre utvecklingen får gå, desto radikalare nödgas reaktionen bli varför det egentligen ligger i mer moderata politikers intresse att få till en ny färdriktning snart, om de inte vill se sig omsprungna av allt mer radikala nationalister.