Medan vänstern sedan östblockets fall undvikit att fullt ut förespråka socialism och planekonomi, kommer man återgå till det vid rätt tillfälle. Även om man mycket väl vet hur improduktivt ett socialistiskt system är, är ju numera dess främsta syfte att politiskt kontrollera befolkningen och hindra tillväxten av opposition. Idag är nog större delen av vänstern kulturmarxistiskt influerad, medan en mindre del fortfarande främst är präglad av traditionell marxism.
Om vi tänker på de känslor, som påverkar dess anhängare att just följa de kulturmarxistiska åsikterna och riktlinjerna, kan man säga att dessa är: skuld, rädsla och strävan efter att visa sig (eller vara) god. Av dessa verkar skuld vara starkast, följt av rädsla och därefter strävan efter godhet. En fjärde vanligen viktig beteendepåverkande känsla, som hopp, syns svag gällande kulturmarxister jämfört med de övriga tre.
Skuldkänslor verkar vanligen dominera de två andra, medan rädsla nog är starkare än att visa sig (eller vara) ”god”. Citationstecknen här beror på att drivkrafterna för godheten ofta syns vara individens osjälvständighet, och själva ”godheten” verkar frekvent leda till ondska mot andra personer än de som just avses. Hur massproduceras då skuldkänslor i det moderna samhället ? Följande metoder utnyttjas ofta för ändamålet:
- Skuld kan skapas genom kritiska – och osanna – uttalanden om förhållanden eller företeelser, där ett exempel är att svenskar påstås inte gjort sig förtjänta av att bo i Sverige med alla dess fördelar. Vi är bara ”lyckligt lottade” att vara födda här, och vi har därför en skuld till utvecklingsländerna. Att den enda eventuella skuld vi har är till våra föräldrar, som födde oss och på basis av sitt och tidigare släktleds arbete gav oss en bra start i ett bra land förstår vänstern inte. Någon skuld till utvecklingsländerna har vi definitivt inte.
Ett närliggande exempel är när man påstår att invånare i utvecklingsländer idag är offer för vita privilegier. Ordet ”privilegium” används för att det skapar intrycket att någon skillnad mellan oss och u-landsbefolkningar är orättvis. Men den svenska befolkningen har under hårda förhållanden under århundraden slitit och utvecklat sitt land och genom kreativitet och frihet skapat den industri som är grunden för vårt välstånd. Det skeendet hade inget samband med befolkningarna i utvecklingsländer. Ingen skuld till dem finns. Det har istället att göra med att vissa länder och civilisationer är överlägsna andra i vissa avseenden.
- Ett närliggande sätt att argumentera är att kraftigt ändra innehållet i honnörsord och påståenden jämfört med traditionella definitioner eller förståelsen av dessa. Ta till exempel bluffen bakom ”allas lika värde”. Själva uttrycket är en felöversättning från engelskan, och denna ges sedan ett förvridet innehåll jämfört med det traditionella innehållet av människovärde. Och denna förvridning har spelat en viktig roll för acceptansen i vårt land av massinvandringen och dess olika konsekvenser. De som opponerar sig bär därför skulden att sätta sig emot det här falskt definierade människovärdet, vilket de flesta inte vill eller vågar. På samma sätt används andra förvridna ord som angreppsvapen.
- Den idag politiskt effektivaste metoden att skapa skuld är dock identitetspolitik av olika slag. Denna är i sina olika versioner avsedda att skapa stora motsättningar eller – i bästa fall – reellt hat mellan grupper i samhället. Det är en viktig och troligen, eftersom man agerar på många områden, kraftfullare metod än det traditionella marxistiska klasshatet. Man talar om förtryck utfört av män mot kvinnor, av heterosexuella mot alla andra sexuella varianter, av vita mot färgade, av västerlänningar mot u-landsinvånare, av svenska medborgare mot invandrare, av välsituerade mot fattiga (traditionell marxism), av kristna mot anhängare av alla andra religioner och så vidare. Detta skapar mängder av offer och mängder av förtryckare. De senare är skyldiga – de bär därför en skuld. Att det psykologiskt är mycket skadligt att få människor att känna sig som offer bryr man sig inte om. De politiska fördelarna är för stora för sådana hänsyn.
Närmare analys visar i allmänhet att påståendena om kollektiva övergrepp/brott av detta slag saknar värde. Och det är ju så att en individ inte på något vis är ansvarig för andras handlingar, för förfädernas, vad andra länder historiskt utfört eller den vita rasen. Vårt ansvar gäller våra egna handlingar, vilket också innebär att handlingar och ord som hämningslöst välter anklagelser och skuld över andra är helt förkastliga.
- Den kulturmarxistiska moralen är förvånansvärt torftig. En grundläggande orsak är den bakomliggande filosofin – postmodernismen – med dess klara värderelativism. I en artikel beskrev jag de låga kraven, som gäller exempelvis godhetssignalerande kulturmarxistiska anhängare:
”Det kräver inte mera än att vara någon, som definierats tillhöra en offergrupp, eller att man tror på vissa utsagor, vars tillämpningar man kanske ibland yttrar sig om eller har rätt avsikt. Man bara existerar, anger ett mål, tror på något eller pratar om det – och vips! är man uppfylld av godhet!”
Att en persons tillhörighet i en offergrupp eller en så kallad förtryckargrupp kan vara grunden för att den individen antingen är värdefull eller har en identitet som förtryckare är oerhört orättvist, då det helt bortser från en aktörs individuella beteende och egenskaper. Det är så torftigt, att man inte kan tala om moral i sammanhanget. Kulturmarxism grundad på filosofin postmodernism kan nog sägas ha de ömkligaste och futtigaste moralnormerna av dagens ideologier i väst.
En person som konsekvent under sitt liv observerat individuella rättigheter och tagit sådana hänsyn, förespråkat frihet och politiskt stött frihetliga partier eller rörelser har inget skäl att känna någon som helst skuld av det slag vänstern vill pådyvla den. Frihetliga personer är djupt kritiska mot många av dagens samhällsförhållanden och har inget som helst ansvar för dessa.
Och breda anklagelser om kollektivt ansvar för påstådda missförhållanden i världen, fel beteende i så många avseenden och framförda av vänsterpersoner verkar genomgående vara utan värde. Gällande dem kan svensken allmänt känna sig vara helt fri från skuld. Men det finns en skuld av annat slag. Hur kan individer passivt – utan motstånd – bara se på, när vänstern på så många områden massproducerar skuldkänslor med metoderna ovan eller andra ? Hur kan passivitet i det avseendet vara förenligt med ett gott samvete ?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
