Burkini: en bricka i spelet

I radion säger Jan Guillou att burkiniförbudet är en fråga för satirpressen. ”Dags att köpa en burkini!” twittrar Gudrun Schyman.

Om en kvinna inte vill uppträda så gott som naken på en badstrand utan tar på sig en mer täckande baddräkt, skulle det vara ett problem? Det är väl snarare motsatsen som är problemet: badgäster som, i sin längtan efter att bli bruna också på sina mest intima kroppsdelar, är så gott som nakna. Sedan finns det två saker som de franska förbudsivrarna bestämt inte har tänkt igenom.

Den ena är att det finns ju ingen konkurrens. Om en kvinna vill vara klädd i burkini hindrar det inte andra kvinnor från att vara klädda som jultomten, eller nöja sig med några strategiskt påhängda snören.

Den andra frågan är hur gränserna ska dras. Blir det straffbart att bada i burkini, hur ska den juridiska formuleringen se ut, den som drar en tydlig gräns mot alla andra sätt som badgäster kan klä sig på?

Burkiniförbudet är rasism. Det slår mot muslimerna, en av Frankrikes minoriteter.
Ovanstående textstycke redovisar en åsikt av det slag som dominerar svenska medier. Vi får en tydlig anvisning om vad vi ska tycka: att burkiniförbudet är rasism.

Det finns dock ett annat sätt att beskriva vad förbudet handlar om, nämligen att visa hur burkinin ingår i det könsapartheid, som muslimerna vill införa också i Europa. I ett muslimskt samhälle har inte bara kvinnorna ett lägre värde och är underställda männen, utan där är också män och kvinnor fysiskt åtskilda.

Eftersom kvinnan är oren ska en man helst inte röra vid henne, till exempel skaka hand. En ärbar kvinna håller sig innanför hemmets väggar. Besöker hon offentliga platser så måste hon ha sällskap av den man hon är gift med, en son eller en nära släkting. Hon ska vara täckt med textilier så att männen inte kan se hennes kvinnliga företräden. De flesta nöjer sig med en schal som symbolisk markering, men burka och hijab blir allt vanligare på europeiska städers gator och torg.

Om en muslimsk kvinna besöker en badstrand, så ska hon bada med kläderna på. Helst ska det vara en segregerad badstrand. Där får varken mer eller mindre nakna kvinnor finnas och givetvis heller inte män. Offentliga badhus bör ha ett schema med skilda badtider för män och kvinnor. Om inte skolor kan segregeras, så kan man åtminstone se till att gymnastiken är åtskild.

Idealt sett ska en kvinna som tvingas besöka ett sjukhus enbart behandlas av en muslimsk och helst kvinnlig läkare. Sjukhuspersonalen bör bestå av kvinnor. På samma sätt bör det vara för männen: manliga läkare och manlig personal. Så ser det inte ut i Sverige, men vi ska inte vara helt säkra på att aldrig hamna där. Som det heter i den svenska ”islamguiden”, som finns utlagd på nätet: ”För sjukvården innebär detta att män så långt det är möjligt skall vårdas, behandlas och skötas av män och kvinnor av kvinnor.”

Islam delar in världen i två delar: Dar al-Islam vilket enklast kan översättas till den islamska världen, den värld där Koranen är det ultimata rättesnöret. Den andra världen heter Dar al-Harb. Det är krigets värld, den värld som islam ännu inte lagt under sig. Där lever de otrogna, de som måste omvändas, de som är underlägsna muslimerna, de som kan och i en del fall också bör dödas. Den som tolkar Islamiska statens (IS) lustfyllda mördande som islamism och patologisk ondska, bör veta att de följer Koranen.