Det kom som en julklapp för finanssystemets kritiker när den schweiziska regeringen den 24 december kungjorde att man ska hålla folkomröstning om att frånta privata banker möjligheten att skapa pengar genom lån, det vill säga ”ur tomma intet” enligt kritiker. Kampanjen för att driva igenom folkomröstningen hade då fått ihop 110 000 namnunderskrifter.
Kampanjen drivs av rörelsen ”die Vollgeld-Initiative” (ung. Initiativet för riktiga pengar) och avsikten är att begränsa spekulationsekonomin genom att kräva att banker ska ha 100 procents täckning för sin utlåningsverksamhet. I dag får banker låna ut runt tio gånger mer pengar är de i själva verket äger. Internationella regler säger att bankens kapitaltäckning ska vara åtminstone 7 procent av vad den lånar ut, i Sverige höjdes kravet för ett år sedan till 12 procent. Banker kan därmed låna ut pengar de inte har och på så sätt skapa nya pengar, som de sedan tar ut ränta på.
Många har under årens lopp ifrågasatt detta system. I Sverige processade advokaten Henning Witte år 2013 mot SEB i vad han själv kallat ”bankparasitmålet” i syfte att utmana hela systemet (se NyT v.21/2013). Norrköpings tingsrätt gav banken rätt utan att ens ta upp Wittes huvudargument, som lutade sig på regeringsformen om att det bara är Riksbanken som får skapa pengar i Sverige, samt att allt som rör penningsystemet skall regleras genom lag. Både Svea hovrätt och Högsta domstolen vägrade att bevilja prövningstillstånd.
I Schweiz kan det istället bli folket som fäller avgörandet. Resultatet av en folkomröstning är enligt schweizisk lag bindande. Om folket röstar igenom Vollgeld-initiativets förslag är alltså regeringen tvungen att reformera systemet i grunden. I Sverige är folkomröstningar endast rådgivande.
Allt fler bedömare talar nu om en finansiell revolution, som kan orsaka en dominoeffekt i andra länder ifall det reformerade systemet visar sig fungera. ”Om det schweiziska förslaget får genklang över världen kan det slita sönder grundläggande antaganden om affärsvärlden som har underbyggt bankväsendet under de senaste tre århundradena”, skriver exempelvis den amerikanska underrättelsefirman Stratfor.
Banklobbyns trovärdighet har naggats ordentligt i kanten under de senaste åren. Till att börja med gjorde finanskrisen år 2008 att systemet började ifrågasättas i allt bredare kretsar. I hela västvärlden gick regeringarna in med enorma summor av skattebetalarnas pengar och räddade bankerna från att krascha. I efterhand har många kommit att inse det som vissa påpekade redan då, nämligen att man därmed ”socialiserade förlusterna medan vinsterna förblev privata”. Så länge de riskfyllda spekulationerna gav vinst gick dessa till bankernas ägare, men när de slog fel blev det folket som fick ta smällen. Därmed uppmuntrade man i praktiken den spekulationsekonomi som orsakat krisen till att börja med.
Hårdare granskning
Myndigheterna i bland annat Storbritannien och USA har efter finanskrisen börjat granska bankernas verksamhet hårdare än förr, vilket lett till att den ena skandalen efter den andra uppdagats. En av de mer kända är Liborskandalen 2012 då storbanken Barclays tvingades erkänna att man under flera års tid manipulerat de så kallade LIBOR-räntorna i profitsyfte. Straffet blev böter på 450 miljoner dollar, flera andra banker misstänktes men kunde inte fällas. I maj förra året fälldes sex storbanker, varav den största återigen var Barclays, för att ha riggat växelkurser. Böterna blev totalt två miljarder pund.
Systemets kritiker menar dock att myndigheternas ”hårdare tag” mest är ett spel för gallerierna eftersom bankerna tjänar betydligt mer på sina mer eller mindre kriminella spekulationer och manipulationer än de kan dömas att betala i böter. Inga enskilda chefer ställs till svars och sätts i fängelse, och myndigheterna vägrar oftast till och med att avslöja de kriminella chefernas identiteter. ”Skurkaktiga bankirer skrattar fortfarande åt lagen”, skrev konservativa Daily Mail i en artikel i samband med att växelkursmanipulationerna avslöjades. Som exempel på ”skurkkulturen” inom banksektorn lyfte tidningen fram vad en anställd på Barclays skrev i ett mejl till en av sina medbrottslingar: ”Om du inte fuskar, anstränger du dig inte tillräckligt.”
Islands exempel
Allt fler bedömare hävdar att hela systemet är korrumperat och kräver att det reformeras i grunden. De senaste åren har dessa kritiker fått allt mer vatten på sin kvarn.
Förutom att bankerna tappat i trovärdighet, först genom finanskrisen och sedan genom skandaler och korruption som uppdagats i dess kölvatten, har också reformivrarnas argument stärkts genom att Island valde att gå en annan väg än resten av västvärlden. Istället för att rädda bankerna med skattebetalarnas pengar lät man bankerna krascha. Till skillnad från andra länder ställde man dessutom skurkaktiga bankirer till personligt ansvar istället för att bara döma bankerna till böter. Tjugosex chefer på olika nivåer har hittills dömts till fängelse av isländska domstolar för ekonomisk brottslighet i samband med finanskrisen.
Enligt vad banklobbyn brukar hävda, att det hämmar tillväxten när regeringar med kraft lägger sig i bankernas förehavanden, borde den isländska ekonomin ha fått svårare att återhämta sig än andra länder. Istället har den raka motsatsen skett: Från att ha varit ett av de länder som drabbats hårdast av krisen och nästintill förklarats bankrutt, har Islands ekonomi genomgått en närmast mirakulös återhämtning och står nu återigen stark – och till på köpet utan att man behövt tillgripa några åtstramningsprogram av den sort som internationella finansinstitut annars brukar påtvinga krisande länder.
Den isländska regeringen överväger nu att gå ett steg längre i sin kamp mot vad kritikerna ofta kallar ”bankmaffian”. Förra året beställde den en utredning av möjligheterna att göra precis det som Vollgeld-initiativet syftar till: att ge centralbanken ensamrätt på att skapa pengar.
Idén om en grundlig reformering av banksystemet backas samtidigt upp av allt fler ekonomer, och år 2012 fick den stöd från oväntat håll då Internationella valutafonden, IMF, gav ut en rapport av forskarna Jaromir Benes och Michael Kumhof som gav stöd åt reformer som är snarlika det schweiziska förslaget. Det kan alltså konstateras att förslaget ligger i tiden och att allt starkare krafter kräver radikala åtgärder för att förändra systemet.
Banksystemet utmanas
Möjligheten att ta ränta på pengar man inte har är naturligtvis en mycket god affär för bankerna och deras ägare. Förutom den rent moraliska aspekten finns det också många praktiska problem med systemet som kritikerna lyft fram. Bland annat ger det upphov till inflation, instabilitet och spekulationsekonomi, och inte minst ger det bankirerna stor makt. En stor del av makten över den globala ekonomin hamnar på så vis hos aktörer som kan styra bakom kulisserna utan att behöva ansvara inför någon.
Kritiker till systemet finns i alla politiska läger, men främst bland libertarianer och nationalister. Flera ledande ekonomer inom den österrikiska skolan, som förknippas med klassisk liberalism (libertarianism), menar att ingen borde ha rätten att skapa pengar. Istället borde marknadskrafterna – individens fria val i det ekonomiska utbytet mellan människor – få avgöra vilka betalningsmedel folk föredrar, samtidigt som det borde vara förbjudet att låna ut pengar man inte har. Troligtvis skulle detta leda till en återgång till guldstandarden, så att varje dollar, pund eller krona skulle motsvaras av en reell mängd guld som förvarades i bankens kassavalv. Andra reformivrare menar att makten att skapa pengar borde ligga hos staten, som förväntas använda den för att gagna landet och allmännyttan istället för att generera privata vinster. Vollgeld-initiativet hör alltså till den sistnämnda gruppen av kritiker.
Om det schweiziska förslaget går igenom måste privatbankerna återgå till att vara förmedlare snarare än skapare av pengar, genom att de inte kan låna ut några andra pengar än de som finns sparade i banken. Förespråkarna pekar på flera fördelar: De förtjänster som penningskapande ger upphov till skulle gå till staten och medborgarna istället för till den internationella bankeliten, statsskulden skulle bli ett minne blott, och de privata skulderna skulle minska kraftigt.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.