Trots att allt fler människor vänder gammelmedia ryggen är journalistskrået fortfarande den starkaste faktorn när det gäller att forma den allmänna opinionen. Listan för 2013 visar precis som förra årets en kraftig övervikt av både journalister och kändisar som lyfts fram av massmedia – högt kvalificerade experter som Leif GW Persson (5:e plats) och rena mediaskapelser som Jonas Gardell (3:e). Folkvalda politiker tappar mark till mediapersonligheter, och förstaplatsen – som brukat tillhöra Sveriges finansminister – har övertagits av DN:s ”agendasättande” chefredaktör Peter Wolodarski.
Alternativa medier börjar dock så sakteliga göra intrång i det slutna svenska debattklimatet, och listan rymmer nu politiskt inkorrekta opinionsbildare som Julia Caesar och Pär Ström (80:e respektive 75:e plats). Nya Tiders egen chefredaktör Vávra Suk hamnar strax utanför topp-100-listan, men förutspås vara på väg uppåt.
Listan över Sveriges viktigaste opinionsbildare har som alltid gjorts genom en enkät bland 300 samhällsbevakande journalister. DSM-listans långvariga kontinuitet och relativa objektivitet – samhällsbevakare från skilda medier gör listorna oberoende av varandra – gör att man med dess hjälp kan urskilja trender och utvecklingsmönster över tid. Den är, kort sagt, ett bra underlag för samhällsanalys.
DSM:s ansvarige utgivare Jan Gillberg analyserar 2013 års lista så här:
• Journalister – i synnerhet de med egen byline i de stora tidningarna – har flyttat fram sina positioner som allt viktigare opinionsbildare.
• Förlorare är snart sagt alla andra kategorier – företrädare för näringslivet och Organisations-Sverige men också valda politiker bortsett från partiledarna, som dock även dessa fått sina positioner hotade av högexponerade mediaansikten som nu vid den senaste omröstningen Leif GW Persson och Jonas Gardell.
• Närmast utraderade som aktörer inom opinionsbildningen är de religiösa samfunden och Försvaret och dess organisationer. Det gäller också rättsväsendet men också den akademiska världen.
Wolodarski toppar listan
I alla tider har Sveriges finansminister varit den vanligaste personen att toppa listan: Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson, och inte minst Anders Borg som legat etta varje år sedan 2007, med undantag för 2009 då han tappade förstaplatsen till statsminister Fredrik Reinfeldt.
I år åker både finans- och statsministern ned varsitt snäpp på listan. På förstaplatsen hamnar istället en företrädare för Sveriges journalistkår, nämligen DN:s chefredaktör Peter Wolodarski som sedan många år varit ledarskribent både på DN och i den etniskt riktade tidskriften Judisk krönika där han är medlem i redaktionskommittén. Sedan han 2008 utsågs till DN:s politiska redaktör av Bonnierkoncernens VD Johan Bonnier personligen, har Wolodarski klättrat allt högre i DSM-mätningarna. Han hamnade trea 2011 och avancerade till tvåa 2012. I mars i fjol utnämndes han till chefredaktör på DN, och räknas nu alltså som Sveriges enskilt mäktigaste opinionsbildare.
DN-redaktören är på många sätt en passande representant för den svenska journalistkåren. Han är aggressivt vänsterliberal – en politiskt korrekt hök, nödtorftigt maskerad till liberal duva.
Redan vid sitt tillträde lanserade Wolodarski begreppet ”agendasättande journalistik”, som han ansåg att DN skulle satsa mer på. Mediakritiker tolkade det som att man skulle driva en politisk agenda genom journalistik, och i efterhand tycks de värsta farhågorna ha besannats. Under året som gått har Nya Tider i sin roll som mediekritisk nyhetstidning fått anledning att återkomma till DN blott alltför ofta. Vi har tvingats ta upp grova lögner om händelserna i Syrien – ett land som Wolodarski förespråkade anfallskrig mot i en ledare den 25 augusti. Vi hade den fabricerade låtsasskandalen om ”rom-register” som avslöjades först av Nya Tider och andra oberoende medier, sedan av polisens utredning, och som Wolodarski själv satt och försvarade i TV. DN har upprepade gånger ljugit rakt ut om invandringens kostnader, vilket Nya Tider tagit upp. Och detta är bara några direkta lögner vi kunnat avslöja.
Senast den 22 december i fjol förespråkade ”liberalen” Wolodarski ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten genom en skärpning av lagen om hets mot folkgrupp. Av allt att döma skulle Sveriges mäktigaste opinionsbildare helst kriminalisera all kritik mot invandring eller enskilda folkgrupper.
Journalister och mediakändisar
Frågan är om journalisterna får mer inflytande i egenskap av journalister, eller i egenskap av människor med tillträde till massmedia. Trenden att ”kändisar” får större inflytande som opinionsbildare tyder på det sistnämnda.
Dessa opinionsbildare kan vara av vitt skilda slag. På 3:e plats återfinns komikern, författaren, tv-profilen, homosexaktivisten och självutnämnde ”riksbögen” Jonas Gardell, som svepte in på en tiondeplats förra året. På 5:e plats kommer kriminologen Leif GW Persson. Två mycket olika personer, med den gemensamma faktorn att de är extremt mediaexponerade.
Gardell är onekligen produktiv som författare och var i fjol bland annat en av manusförfattarna bakom tv-serien Allt faller, där han spelar sig själv. Framför allt låg han bakom miniserien Torka aldrig tårar utan handskar, en melodramatisk berättelse om hur aidssmittade bögar behandlades i 1980-talets Stockholm. Serien vann priset för ”årets tv-drama” vid den tv-sända Kristallen-galan i augusti, och har nu även köpts in av BBC.
Gardell fick under fjolåret för första gången utstå viss kritik efter ett antal osmakliga sexanspelningar på Twitter om Melodifestivalens programledare Danny Saucedo. Hans sambo Mark Levengood, 49, som uppfostrar två barn tillsammans med Gardell, ville också vara med och skrev bland annat: ”som fotograf bryr jag mig inte när jag tar Danny bakifrån!” Det åldrade bögparet skrev även mindre explicita sexuella anspelningar om pojkar på 17 och 18 år som deltog i tävlingen. Den kritik som detta föranledde blåste dock snart över. I slutet av året kunde Gardells nya liveshow Mitt enda liv ha premiär, vilken enligt GP:s recension ”börjar med ett avskalat stå upp-nummer, där Gardell håller rena brandtalet mot Sverigedemokraterna, och slutar i fullfjädrad Las Vegas-show, med änglar, dansöser och transor”.
Politiker tappar mark
Finansminister Anders Borg räknas med sin andraplacering som Sveriges opinionsmässigt viktigaste politiker – men eftersom finansministern vanligtvis har förstaplatsen frågar man sig främst varför han inte ligger i topp. En del av svaret kan vara att Borg helt enkelt varit mindre synlig i massmedia än förra året, bortsett från då han till sist klippte av sin hårtofs i nacken.
Det finns dock en annan och viktigare förklaring, som DSM:s Jan Gillberg pekar på:
”Denna förändring kan ses som uttryck för en sedan en lång följd av år pågående trend, där opinionsbildare med tillgång till en ’mediaplattform’ kommit att få en allt större betydelse för opinionsbildningen eller – som det också uttrycks – ’agendasättandet’ samtidigt som politiker – även de i partiledarställning – mer och mer kommit att spela en andraplansroll. En trend som tydligt avspeglar sig i hur antalet journalister på den så kallade hundralistan över Sveriges Viktigaste Opinionsbildare ökat från år till år. Detta antal uppgick 2002 till 47. I fjol uppgick antalet till 61 och nu i år till 60”, skriver Jan Gillberg i sin analys.
Gillberg pekar även på hur så kallade ”drevjournalister” tog sig högt upp på listan förra året i kölvattnet av kampanjerna mot kungahuset och den så kallade ”järnrörsskandalen”, men tappat ganska mycket av sina positioner på listan under detta år. Hur trenden ser ut i framtiden återstår att se.
En av de intressantaste sakerna på listan är förstås vem som brädat Reinfeldt som Sveriges opinionsmässigt näst viktigaste politiker (efter finansministern som ”alltid” ligger i topp) – nämligen Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.
Åkesson har avancerat stadigt under de senaste åren, senast från en sjätteplats 2012. Hans position på listan är en del av en pågående trend, som stärkts kraftigt efter SD:s inbrytning i riksdagen 2010. Åkesson har under det gångna året fått bättre mediaexponering än någonsin tidigare och har i de flesta fall smulat sönder sina motståndare i debatter.
Viktiga sektorer saknar företrädare
Listan över Sveriges viktigaste opinionsbildare 2013 saknar nästan företrädare för näringslivet. Högst upp hamnar – först på plats 29 – riksbankchefen Stefan Ingves, som även är medlem i Europeiska Centralbankens generalförsamling, styrelsemedlem i Bank for International Settlements och ordförande i Basel-kommittén för banktillsyn. Även finansmannen Jacob Wallenberg (plats 46) kan nämnas. Men på det hela taget lyser företagsledarna med sin frånvaro.
Än värre beställt är det med kyrkan och försvaret, som helt saknar opinionsbildare på topp 100-listan.
Politiskt inkorrekta får fotfäste
DSM-listan är, på det hela taget, ingen uppmuntrande läsning för oppositionella – men detta är naturligtvis väntat i ett debatt- och medieklimat som det svenska, och en del ljuspunkter finns det.
Jimmie Åkessons fjärdeplats är förmodligen unik för någon vars parti har motarbetats så energiskt av en samlad svensk journalistkår. Stundtals har man gått över alla normala etiska och moraliska spärrar för att få SD på fall – senast i december gjorde de stora tidningarna ohämmad reklam för en vänsterextrem demonstration där det rappades om att ”skicka grisen till slakten” med syftning på Åkesson. Likväl hör han nu till Sveriges allra viktigaste opinionsbildare.
Ett annat unikt inslag på listan är att en pseudonym tagit sig in på den. Det är den invandringskritiska journalist som kallar sig Julia Caesar som kommit in på plats nummer 80, på samma nivå som exempelvis Göran Lambertz, Cecilia Hagen och Täppas Fogelberg. Julia Caesar har under det gångna året anpassat ett par av sina krönikor till papperstidningsformatet och låtit Nya Tider publicera dem, och vi kan bara gratulera Julia till framgången. Strax före Julia på listan, på plats 75, finns den antifeministiska författaren Pär Ström, följd av SD:s partisekreterare Björn Söder (76) och lite längre ner journalisten och författaren Gunnar Sandelin (90). Med på listan finns också en del personer som knappast är renlärigt politiskt korrekta, exempelvis historikern Herman Lindqvist (plats 56) och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck (39).
Det finns gott hopp om att förändringens vindar är på väg. Bland de 55 namn som hamnat strax utanför listan – det vill säga förekommer på minst tre listor och/eller fått minst 21 röstpoäng – återfinns bland andra Karl-Olov Arnstberg (professor i etnologi och invandringskritisk författare), chefredaktör Ingrid Carlqvist (Dispatch International), Kent Ekeroth (SD), Gustav Kasselstrand (SDU), Jan Milld (återkommande debattör bland annat i Nya Tider) och inte minst Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk. DSM förutspår att ”välartikulerade röster på bloggar och i alternativa medier som Julia Caesar och Vávra Suk förväntas bjuda bylinetyckarna i ’gammelmedia’ en allt hårdare konkurrens”.
Topp 20:
1. Peter Wolodarski, chefredaktör DN
2. Anders Borg, finansminister (M)
3. Jonas Gardell, författare
4. Jimmie Åkesson, partiledare (SD)
5. Leif GW Persson, kriminolog
6. Fredrik Reinfeldt, statsminister (M)
7. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson (S)
8. Anna Dahlberg, ledarskribent
Expressen
9. Stefan Löfven, partiledare (S)
10. Janne Josefsson, journalist SVT
11. Mats Knutson, journalist SVT
12. K-G Bergström, journalist
Expressen
13. Lena Mellin, kommentator
Aftonbladet
14. Göran Greider, chefredaktör Dala-Demokraten
15. Thomas Mattsson, chefredaktör Expressen
16. Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
17. Tomas Ramberg, journalist
Sveriges Radio
18. Victoria, prinsessa
19. Jan Björklund, vice stats-minister
och utbildningsminister (FP)
20. Jan Guillou, författare
