Trots en massiv förtals- och hetskampanj i västmedia för ett anfallskrig på Syrien, så har inte folk låtit sig luras denna gång. Det har i sin tur gjort att även politiker över hela det politiska spektrumet, allt från dem som genuint är emot nykoloniala krig men tidigare inte fått sina röster hörda, till de opportunistiska som inte vill begå politiskt självmord, nu öppet går emot krigsplanerna.
Det innebär att det inte bara är fredsrörelsen, vänstern och fritänkande värdekonservativa som nu protesterar.
Internet och alternativ media har här spelat en betydande roll som motvikt mot västmedias vinklingar och lögner, vilket varit avgörande för denna positiva utveckling.
Röster inifrån tyska regeringen säger att inga tyska förband kommer att medverka, Österrike har fördömt aktioner mot Syrien utan stöd i FN:s säkerhetsråd samt stängt sitt luftrum för NATO-flyg. Italien säger att de inte kommer att bidra militärt eller ens upplåta sina baser. Totalt har i skrivande stund minst tio NATO-länder proklamerat att de inte tänker medverka i en eventuell attack på Syrien.
Torsdagen den 29 augusti förlorade dessutom Storbritanniens premiärminister David Cameron en avgörande omröstning i det brittiska parlamentet, efter att förgäves ha försökt övertala ledamöterna att starta krig mot Syrien. Inte ens de grövsta lögner hjälpte. Han påstod bland annat att det var ”bortom allt tvivel” att den syriska ”regimen” använt stridsgas denna gång och dessutom hade gjort det vid inte mindre än 14 tillfällen tidigare. Hans källa till denna häpnadsväckande information var den brittiska underrättelsetjänsten, sade han. Däremot nämnde han inte att samma underrättelsetjänst är de som har och haft en avgörande roll i rekryteringen, träningen och understödet av rebellerna i Syrien samt spridandet av just desinformation genom västmedierna. Inte heller tog han upp att rebellerna är de som tidigare genomfört flera gasattacker, vilket också bekräftats av FN, eller att denna säkerhetstjänsts skyddslingar stoppats av turkiska myndigheter vid minst ett tillfälle från att försökt smuggla in två kilo sarin, just den stridsgas Syrien anklagats för att ha använt.
Även i USA finns ett uttalat motstånd, både från libertarianer som väntat, men även republikaner och vänstersinnade demokrater samt från det amerikanska folket. En nyligen genomförd undersökning visar att bara 9 procent av amerikanerna kan tänka sig en militär intervention i Syrien. Detta innebär att mottagaren av Nobels fredspris 2012, Barack Obama, mer eller mindre ensam måste starta kriget. Det skulle inte ge honom något vidare genmäle i historieböckerna.
Betänker man även hur viktigt Obama ansåg det vara att ha en robust koalition av västerländska och arabiska allierade inför angreppet på Libyen, så får det ses som besvärande om han tvingas agera utan så viktiga allierade som Storbritannien, Tyskland och Italien. Dessutom var Obama i fallet med Libyen noga med att distansera USA, genom att vara övertydlig med NATO:s ledarroll, något som inte går att göra denna gång med så många tunga avhopp.
Även FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har sagt ifrån, när han vägrade åtlyda USA:s utrikesminister John Kerry som per telefon krävde att han i förtid skulle dra tillbaka inspektörerna från Syrien. En märklig begäran, kan tyckas, från en av dem som så högljutt pekat ut Syrien som den enda tänkbara förövaren.
Obama har även andra problem. Ryssland och Kina börjar allt mera bestämt säga ifrån och till skillnad från USA behöver de inte låna fyra trillioner dollar bara i år för att hålla bland annat sin krigsmakt igång. Kina är dessutom USA:s största långivare.
Efter debaclet i Banghazi och efter att ha satsat på ”fel häst” i Egypten torde knappast heller självförtroendet vara på topp i Washington. Militärjuntan i Kairo får nämligen stöd av Saudiarabien, vilket gjort att Saudiarabien – USA:s viktigaste arabiska allierade i en attack på Syrien – hamnat på kollisionskurs med Washington.
USA:s anseende i regionen och världen har under Obama minskat ännu mer, oavsett om svensk media i princip ensamma vill påskina något annat. Ett till krig baserat på lögner lär knappast förbättra detta.
Utanför Europa har till och med Jordanien sagt att de inte tänker upplåta sitt territorium för en attack på Syrien. Det bör dock tas med en nypa salt, då rebeller sedan länge tränats och skickas in i Syrien från deras territorium. Dessutom finns det högkvarter som är tänkt att samordna de externa aktörerna med rebellerna inne i Syrien vid en eventuell öppen attack på Syrien i just Jordanien. Nyligen träffades också de militära överbefälhavarna för tio (!) NATO- och arabländer där.
Skulle dock Jordanien mena vad de säger, så omöjliggör det bland annat upprättandet av den flygförbuds- och buffertzon i södra Syrien ända upp till Damaskus, som finns planerad och är ett måste för att återge initiativet till rebellerna. Det innebär också att alla de västerländska specialförband, den betydande strategiska reserv av färdigtränade rebeller man tänkt sätta in vid en intervention, amerikanskt flyg i Jordanien samt franskt och saudiskt stridsflyg som behöver passera jordanskt luftrum från sina baser i Saudiarabien inte kan användas.
Det finns dock ett tydligt undantag i det allt större avståndstagandet från en intervention och det är Frankrike, där presidenten François Hollande och utrikesminister Laurent Fabius utmärkt sig mest bland krigsivrarna. Den sistnämnde har till och med helt öppet förespråkat att man ska ”gå runt” FN för att kunna få igång kriget. Här kan man inte låta bli att undra om deras etniska bakgrund gör dem mer lojala till Israel, den i det tysta mest drivande i det redan pågående kriget mot Syrien, eller landet de faktiskt representerar – Frankrike.
Oavsett, så har även de nu stött på inhemskt motstånd både från folket och flera politiker och lär få det tufft med att övertyga parlamentet när det ska debattera Syrien den 4 september.
De är dock ivrigt påhejade av Tony Blair, som redan tidigare anklagats för krigsbrott, och som nyligen i The Times åberopade krig i demokratins och frihetens namn. Det verkar dock som om hans kolumn gjorde mer skada än nytta för krigsförespråkarna. Att i demokratins namn uppmana till brott mot i stort sätt varje internationell lag och konvention när stödet för detsamma hos bland annat den brittiska befolkningen bara är 16 procent är så huvudlöst att det väcker berättigade frågor om vems agenda denne Blair tjänar.
Tyvärr är detta ingen garanti för att ett angrepp uteblir, tvärtom har dessa globalistiska krafter tidigare visat att de inte låter något stå i vägen för sina blodsutgjutande planer. Denna utveckling kan istället trigga dem till en snar attack, helt enkelt för att föregå ett ännu mer massivt politiskt motstånd.
Syrien är dock vare sig Irak eller Kosovo, även om nuvarande situation i media ofta har liknats vid upptakten till angreppet på rest-Jugoslavien.
Den gången hade man till skillnad från nu tydliga mål och en ännu tydligare vilja att uppnå dem, en rejäl militär styrka att tillgå samt en krigsskådeplats som till ytan var cirka tio gånger mindre än Syrien. Ändå hjälpte inte 78 dygns oavbrutet bombande för att knäcka serberna, utan det var först vid hotet om en överhängande markinvasion som rest-Jugoslavien kapitulerade.
Denna gång finns vare sig hotet om västlig markinvasion eller tron att Syrien skulle kapitulera. Dessutom finns Kina och framförallt Ryssland som inte tänker låta sig förnedras en gång till utan att på något sätt se till att USA får betala för det. Ett pris som förmodligen vare sig Obama eller USA kommer att ha råd med.
