Nya Tider besökte det traditionsenliga midsommarfirandet på Östra Lagnö, som har broförbindelse med Ljusterö, i Stockholms skärgård. Det var precis som det ska vara med glada svenska barn och vuxna som dansar ringlekar. Firandet avslutades med dragkamp mellan lag från de olika öarna. En äldre deltagare uttryckte strålande hur härligt det är att det fortfarande känns som Sverige.
Därför blev det så mycket mer chockartat för sommargästerna när de vittjade sina brevlådor och hittade Ljusteröposten som i tio sidor fyrfärgstryck berättar för öborna att nu stundar andra tider.
En mycket upprörd man visade tidningen. Han är i övre 50-åren och bor på sommaren i ett hus på nordöstra Ljusterö som han ärvt efter sina föräldrar. Han vill inte säga sitt namn, så vi kallar honom Hasse. Det gick inte att missta sig på att Hasse inte delar Ljusteröpostens entusiasm att Ljusterö får sin andel av inflyttade världskonflikter.
– Det kan väl tyckas att tio familjer inte är mycket att bråka om, säger Hasse, men det är varken det första eller sista steget på en process som förändrar Ljusterö för alltid, precis som det förändrat andra orter och på sikt hela Sverige.
Ljusteröposten är en annonsfinansierad tidning som kommer ut sällan och oregelbundet. Den innehåller annonser och redaktionella artiklar med lokal anknytning.
Det är kanske inte så konstigt om kommunen genom en lokal tidning informerar om att orten får ett nytt boende för så kallade flyktingar. Det vanligaste brukar dock vara att man smyger igenom besluten och försöker låtsas att det är helt vanlig ”tillväxt” eller en naturlig fortsättning av tidigare beslut. Ljusteröposten har istället gjort ett spektakulärt temanummer av saken. De ansvariga kan inte ha blivit förvånade över att det skapat reaktioner.
Tidningen beskriver invandringen som ett spännande lyft för ön. Denna vår handlar det om familjer med många barn i tio lägenheter. Skolan, som tidigare hade 87 elever, har fått 43 nya. Att det skulle kunna innebära några problem eller att den svenska befolkningen skulle kunna ha något emot det hela nämns däremot inte.
”Ljusterö är slutet på en mycket lång resa för de flesta – och om början på en annan, som handlar om att lära sig språket, reglerna, värderingarna, kulturen. Ungarna är snabbast, Ljusterö skola öppnar armarna och de unga bär hem kunskaper och erfarenheter till pappa och mamma” säger chefredaktören Bo Zetterlund i tidningens ledare.
På nästa uppslag får vi en gripande historia om familjen Othman som landade med en överfull gummibåt ”… på stranden till Egeiska Havet […] mamma pappa och sex barn […] långt bort i fjärran finns ett land som vill ge dem en framtid.”
”Vi vill jobba här. Jag ska ta körkort för grävmaskin … Jag vill inte leva på bidrag, … Nu ska vi få igång ett nytt liv. Sverige är vårt hemland”, säger pappa Mohammed till Ljusteröposten.
– Hör, säger Hasse, han säger inte ens ”vårt nya hemland”, det är redan ”vårt hemland”. Så talar en kolonisatör!
Elisabeth Njambere har bott i ett flyktingläger i Uganda i tjugo år, berättar Ljusteröposten på ett annat uppslag. Njambere gifte sig i lägret och fick fyra barn. Mannen dog och så blev hon av UNHCR skickad med barnen som kvotflykting till Sverige. Barnen går nu i Ljusterö skola.
Hasse undrar varför Elisabeth Njambere måste flyttas ända bort till Sverige.
– Afrika är mycket större än Europa, och det är inte krig och nöd överallt. För övrigt måste man reflektera över varför en människa som lever under vad hon själv beskriver som så osäkra förhållanden skaffar sig fyra barn. Det är helt orimligt att Europa ska ta hand om Afrikas födelseöverskott.
Kamal Mohanadayan kom med fru och barn från den kurdiska delen av Iran. Han berättar för Ljusteröbladet att ”Flyktvägen var lång. Den gick genom Grekland, Makedonien, Serbien, Slovenien, Österrike, Tyskland innan familjen var framme i Sverige. – Vi ville hit. Det är ett säkert land.”
– De passerade alltså sex säkra EU-länder bara för att nå Sverige. Varför, frågar Hasse? – Är det rykten om bidragen eller den påstått välkomnande attityden hos svenskarna?
Rektorn för Ljusterö Skola berättar optimistiskt för Ljusteröposten att man har tillgång till tolkar. ”Vi klarar både arabiska och swahili.” De äldre invandrarbarnen, klass 6-9, får gå en separat förberedelseklass, men de yngre ”åker direkt in i klasserna”, (de blandade svenskspråkiga klasserna). ”De lär sig snart språket.”
Nya Tider ringde till skolans rektor, Jonas Bolander, för att få mer detaljer. Ljusterö Skola som under hösten 2017 hade 87 elever i klasserna 1 till 9, har under våren fått 21 nya elever från det nya genomgångsboendet. Det är dessutom två nyanlända som bor på fastlandet, klargjorde rektorn. Av de 43 är det alltså 20 nya svenska elever.
– Tidigare hade vi fler nyanlända som inte bodde här på ön, utan bara gick här i skolan. Det var vi som hade plats, säger rektorn. Du vet, 2015 när det var så många som kom, då blev det fullt på skolorna i Österåker så då hade vi ett antal elever som fick åka hit med buss.
– Vi är alltså inte helt nya med att ha invandrarbarn. Fast det är ju fler nu, och yngre barn också. Tidigare var det praktiskt taget bara högstadieelever.
Nya Tider frågade om de nyinvandrade är jämnåriga med de svenska barnen.
– Jo, det är de, försäkrade rektorn, men de äldre går i en 6-9-klass, alltså.
NyT: Är de äldre än 6-9:or brukar vara? Det kan ju vara svårt att få ihop det. Om man har dålig utbildning från hemlandet och så kommer man hit och behöver börja på en elementär nivå.
– Ja, det kan nog finnas någon som går något extra år, men eftersom de går i en åldersblandad klass blir det ju inte samma sak. Varje elev får ju undervisning på den nivån man befinner sig.
NyT: Hur hanterar ni kulturkrockar? Dels är de inte bara nya i Sverige, de kommer ju också från flera mycket olika kulturer …’
– Nja, jo … Ja, de kommer från olika länder. Men det är en mysig grupp. Jag har inte märkt några kulturkrockar, vare sig inom klassen eller från den klassen till andra klasser.
Nya Tider ringer Hasse och berättade om intervjun med rektorn i Ljusterö skola. Det verkar ju faktiskt gå ganska bra, trots allt.
Hasse är inte lika imponerad.
– Den där rektorn är totalt aningslös om de kulturkrockar som brukar komma. Det handlar om barn och ungdomar som kommer från en stenhård miljö där de fått lära sig att slåss om varje meter för att hävda sig och hålla sig vid liv. Här möter de våra svenska ofta överbeskyddade barn som fått lära sig att våld och självförsvar alltid är fel. För att inte tala om hur det ska gå med invandrarpojkarna som är i den åldern att de vill börja ta för sig av våra svenska flickor.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.