Svedjebruket gick ut på att först hugga och bränna ett stycke skogsmark. Därefter såddes frön av vanligtvis råg eller rovor i askan. En tillfällig gärdesgård, uppförd av stammar och grenar som inte hade brunnit upp, hindrade betesdjuren från att trampa ner och äta upp grödan. Efter några år, i äldre tider oftast tre, lades odlingen ned och hägnaden revs. Den övergivna svedjan användes sedan som betesmark. Med tiden växte bärriset in. Särskilt rikedomen på hallon, smultron och lingon omtalades av gamla svedjebönder, och denna naturmiljö drog även till sig jaktbart vilt såsom orrar, duvor och harar.
Man skulle kunna säga att svedjebruket var ett ”ekologiskt” åkerbruk, som byggde på ”automatisk” NPK-gödsling utan vare sig kreaturs- eller konstgödsel. Kväve (N) frigjordes i marken när träden fälldes (en så kallad röjningsgödslingseffekt). Fosfor (P) och kalium (K) fanns i askan efter de brända träden. Denna effekt varade i några år och kunde bli mycket kraftig.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.