Exakt när den svensktalande befolkningen först kom till Runö är okänt, många historiker utgår dock ifrån att detta skedde redan under vikingatiden. På den tiden begav sig nämligen svearna och ruserna i Svealand och Mälardalen mot nuvarande Ryssland och Baltikum. Det tidigaste skriftliga belägget för den svenska befolkningens existens på Runö är ett dekret som utfärdades av biskopen Johannes av Kurland den 28 juni 1341 och som lyder:
”Allom vare veterligt, att vi i nåder medgivit de svenska personer, vilka bebo den kringflutna ön Runen, att de skola besitta sin egendom efter svensk rätt”.
Jakob Steffensson, som föddes och växte upp på denna ö, berättar i självbiografiska boken Steffens att runöborna talade ”runska – gammalsvenska – som med all sannolikhet härstammar från vikingatiden, då man förmodat att ön blivit befolkad av vikingar från Sverige.” Dock var det svenska och inte runska som talades i skolan då barnen undervisades av svenska lärare, och från 1600-talet till 1807 var det svenska präster som var verksamma i kyrkan på Runö. Därefter hade man finska präster fram till 1907 då de svenska prästerna återkom till ön. Kontakt med Sverige upprätthölls även genom handel.
Dräkter, dans och folkliv
På Runö fanns i minst sexhundra år en särpräglad svenskkultur, som bevarades väl genom århundradena. Det framgår i Jakob Steffenssons bok Så dansade vi på Runö – svenskön i Rigabukten att den runska familjen levde i en gemenskap som kallades hiskap. Denna gemenskap utgjordes inte bara av man, hustru och barn utan även av farföräldrarna. Alla hjälptes de åt och ägnade sig åt sina respektive sysslor.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
