I Tidöavtalet finns en rad utfästelser om kraftfulla åtgärder. Inom kriminalpolitik handlar det bland annat om skärpta straff och att unga vuxna förbrytare ska dömas som andra vuxna. Men utredningstiden är två år! Det kan därför knappast bli tal om ett paradigmskifte förrän mot slutet av denna mandatperiod. Men det går att fatta beslut snabbt – om man vill.
Regeringen lovar i Tidöavtalet att ta krafttag mot brottsligheten. Straffen ska skärpas, unga ska inte komma undan lindrigt vid allvarliga brott bara på grund av sin låga ålder. Nu, nästan ett år efter att regeringen tillträdde, har man agerat – genom att tillsätta utredningar.
Den 20 juli höll regeringen ett pressmöte. Nu ska straffen skärpas, var budskapet. Åtgärderna som aviserades var en generell skärpning av straffskalorna, då dagens system utformades för 50 år sedan för en helt annan brottslighet än vad vi möter idag, dubbla straff för gängkriminella, avskaffande av mängdrabatt för multipla brott, mindre hänsyn till brottslingens personliga levnadsomständigheter, att domstolar inte ska undvika fängelse som straff i lika hög grad, samt att den övre delen av straffskalan ska användas i fler fall. Men införandet dröjer. Regeringen tillsatte en utredning kring dessa lagskärpningar – som inte ska vara klar förrän den 31 juli 2025. Det är mer än två år!
Regeringen presenterar sina åtgärder som ett tecken på handlingskraft, men i praktiken har man begravt viktiga lagändringar i utredningar som ska pågå i åratal.
Hur är det ens möjligt att utreda under så lång tid? Vad förväntar man sig att hitta som man inte kunde få fram på ett par månader? Visst måste utredaren ta reda på olika fakta, jämföra erfarenheter från andra länder, få in synpunkter från berörda myndigheter och instanser, men det är ett arbete som rimligen inte borde ta flera år. En ny lag kommer inte heller bara för att utredningen är klar. Regeringen måste utforma ett lagförslag som ska manglas genom systemet och sedan ska riksdagen besluta. Med detta tempo kommer en skärpning av lagen att kunna ske först någon gång mot slutet av denna mandatperiod.
Den 6 juli publicerade regeringen uppdraget ”Skärpta regler för unga lagöverträdare”. Man vill bland annat att utredaren föreslår en sänkning av straffmyndighetsåldern, att lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga vid straffmätningen och även att åldern ges minskad betydelse vid straffutmätning för lagöverträdare i åldern 15–17. Detta ligger i linje med Tidöavtalets ambitioner och speglar vad som redan gäller i bland annat Danmark.
Men inte heller denna lagskärpning kan vi förvänta oss i närtid, då utredningen ska redovisas först i januari 2025.
En annan lagskärpning som rör unga brottslingar, som också är under utredning, handlar om att kunna anhålla och häkta brottsmisstänkta personer som inte har fyllt 18 år i fler fall än vad som är möjligt idag. Den utredningen ska vara klar i december 2024, bara en månad mindre långsamt än den ovanstående.
En annan viktig utfästelse i Tidöavtalet handlar om att frånta invandrare det svenska medborgarskapet om de ägnat sig åt systemhotande brottslighet eller annan grov brottslighet. Detta förutsätter att de har kvar sitt medborgarskap i hemlandet. Man vill också att det svenska medborgarskapet ska kunna återkallas om invandraren ljugit, hotat eller mutat för att få det. Men inte heller denna lagändring kan bli verklighet förrän om flera år, då utredningen inte ska vara klar förrän i slutet av 2024.
Och så är det på punkt efter punkt. Språkkrav inom äldreomsorgen ska vara utrett i september 2024, och så vidare.
Men det kan få fort, om man vill. Så gick det till exempel med ansökan om Natomedlemskap. Den 16 mars 2022 tillsatte den dåvarande regeringen en ”arbetsgrupp” bestående av samtliga riksdagspartier, inte om Nato utan om Rysslands invasion av Ukraina. Den 13 maj publicerade arbetsgruppen en rapport där man förordade Natomedlemskap. Tre dagar senare ansökte Sverige om att bli medlem i militäralliansen. Utan formellt riksdagsbeslut. Och förstås utan folkomröstning, vilket borde ha varit en självklarhet när man avskaffar den alliansfrihet som Sverige – framgångsrikt – haft som grundbult för sin säkerhetspolitik i 200 år.
Beslutet fattades dock i praktiken ännu tidigare. Den 17 maj kom Finlands president Sauli Niinistö på statsbesök till Sverige för att uppmärksamma att båda länderna ansökt om medlemskap dagen före. Men detta besök hade förstås planerats långt tidigare och redan den 20 april hade regeringen meddelat att statsbesöket skulle äga rum. Så redan den 20 april visste man, och troligen ännu tidigare.
Fort gick det också när ”tolkarna” skulle hämtas från Afghanistan efter att talibanerna kastade ut USA och hela Nato från sitt land. Asyllagstiftningen ändrades över en natt så att till slut närmare 2 000 afghaner snabbt kunde flygas till Sverige. Då behövdes inte heller segdragna utredningar.
Man brukar säga att om en regering vill begrava en fråga, så tillsätter man en utredning. Vi har till och med sett utredningar som mynnar ut i slutsatsen att det hela behöver utredas mer. Jag tror inte att Tidöregeringen egentligen har för avsikt att kasta sina egna förslag överbord, men de olika partierna har troligen ganska olika uppfattningar om hur det i praktiken ska se ut. Vi kan utgå ifrån att Sverigedemokraterna har drivit på för förändringar medan Liberalerna stretat emot. För att inte samarbetet ska spricka har man enats om att tillsätta utredningar, och varje parti hoppas nu att utredarna ska komma fram till just det de själva förordar som lösning. Man vill också ha ryggen fri när man genomför större förändringar, så att man kan peka på att man faktiskt har utrett frågan ordentligt.
Men dessa halvmesyrer blir en kostsam historia för Sverige – vi hade behövt dessa nya lagar igår, inte om flera år.