– Patrioter, nu är det inte tid att kröka rygg. Det är tid att resa sig! Kom till Harney County i Oregon, kom till Malheurs naturreservat, manar 40-årige Ammon Bundy från Idaho i en av flera videofilmer som lagts upp på nätet.
Familjen Bundy blev rikskändisar förra året under en konfrontation med myndigheterna om betesrättigheter för boskap. Hundratals demonstranter och dussintals milismän spärrade bland annat av en motorväg i Idaho i över två timmar. Den gången fick man myndigheterna att avbryta beslagtagandet av 500 nötkreatur på grund av obetalda betesavgifter.
– Folket har makten när de står enade. Kriget har bara börjat, sade Ammon efteråt.
Den 2 januari i år tog sig Ammon, tillsammans med två av sina bröder och ett antal milismän – siffror på mellan ett dussin och 150 har nämnts – in i reservatets besökscentrum och ockuperade det. Centret var stängt för säsongen och ingen personal fanns på plats. Ingen har haft orsak att känna sig personligen hotad av milismännen ännu – men de är beväpnade med bland annat halvautomatiska karbiner och har lovat att stanna ”så länge som krävs” för att få igenom sina krav.
Den här gången handlar ockupationen om att dra uppmärksamhet till den tvivelaktiga rättsprocessen mot en annan ranchägarfamilj. Dwight Hammond, 74 och hans son Steven Hammond, 46, skulle just börja avtjäna femåriga fängelsestraff för mordbrand – en dom som enligt många visar amerikanska myndigheters växande maktfullkomlighet.
Myndighetsmissbruk
Enligt grannar, kollegor och ortsbefolkning hör familjen Hammond till lokalsamhällets stöttepelare. De sägs bidra till ”praktiskt taget varje välgörenhetsaktivitet i Harney County” och har haft flera förtroendeuppdrag i både ideella och kommersiella sammanhang.
I centrum av deras konflikt med de federala myndigheterna ligger Bureau of Land Management (BLM) och dess systerorganisation Fish and Wildlife Service (FWS), två organisationer som förvaltar federalt ägda markområden över hela USA. Det är inte första gången de hamnat i konflikt med lokala bönder, ranchägare och företag angående nyttjanderätten till markerna.
Familjen Hammond köpte sin ranch i avrinningsområdet Harney Basin 1964, intill naturskyddsområdet vid sjöarna Malheur, Mud och Harney Lake. På sina 7 000 tunnland, som med tiden vuxit till 12 000, drev man boskap och byggde upp ett blomstrande familjeföretag.
Nästan alla rancher i området blev med tiden uppköpta av de federala myndigheterna och införlivades i reservatet. Trots upprepade påstötningar från myndighetshåll vägrade Hammonds och en del andra ranchfamiljer i området att sälja sin mark.
När bara de mer styvnackade markägarna återstod övergick myndigheterna, enligt Hammonds, till en annan taktik under 1970-talet. De började dra in de betesrätter på federal mark som var nödvändiga för att livnära ranchens lösspringande boskap och gjorde anspråk på bevattningssystemet som sitt eget. I början av 1980-talet gick myndigheterna ett steg längre genom att avleda vattnet till sjöarna i området, vilkas vattennivå steg och dränkte ett trettiotal rancher. Ägare som tidigare vägrat sälja fick nu praktiskt taget tigga myndigheterna att köpa deras översvämmade och därmed värdelösa mark. Några år senare sjönk vattennivåerna igen och de tidigare privatägda ängarna var nu i statlig ägo.
Under 1990-talet ska de federala myndigheterna ha intensifierat sin kampanj mot familjen Hammond. Man drog in rättigheter till betesmark utan att ange någon orsak och försökte hindra dem från att använda vattentäkter som de dittills alltid haft tillgång till. Efter en juridisk strid vann Hammonds i domstol. Myndigheterna spärrade då av vattentäkten med staket och spärrade av den väg som gick genom naturreservatet och förband de två stora delarna av Hammonds ägor. Dwight Hammond greps då han försökte hindra staketbygget vid vattentäkten och blev häktad i två dagar innan han släpptes fri utan åtal.
Myndigheterna drog sedan Dwight Hammond inför domstol för att kräva att han anlade stängsel på egen bekostnad, detta för att förhindra att hans boskap vandrade in på reservatet. Häpnadsväckande nog fick BLM och FWS rätt, trots att Oregons lagar annars lägger ansvaret för att bygga stängsel på den som vill hålla boskap ute från sina ägor.
”Mordbrännare”
Nu skulle alltså far och son Hammond sättas i fängelse i fem år för mordbrand. Om man får tro familjen Hammond handlade bränderna år 2001 och 2006 inte om några konstigheter alls, utan om kontrollerade bränder som anlagts i specifika syften. I det första fallet en naturvårdsbränning för att rensa bort skadlig växtlighet, något ranchägare och före dem indianer gjort i alla tider. I det andra fallet om en motbrand som tändes för att skydda boskapens vinterbete från en annalkande skogsbrand. Båda typerna av bränder anläggs varje år av såväl privata som offentliga markägare. Sedan 1981 krävs det tillstånd, men sådana delas rutinmässigt ut till markägare om det inte finns särskilda skäl att inte göra det.
Åklagaren ville istället få det till att Dwight och Steven Hammond anlagt branden för att röja undan bevis för att de tjuvjagat rådjur på federala ägor. Som vittnen till detta påstådda brott hade man dels en privat jaktguide, dels en ung släkting till Hammonds som vittnade emot dem. Jaktguiden visade sig dock ha ett horn i sidan till Hammonds sedan tidigare. Den unga släktingen, Dusty Hammond – som var 13 år vid den påstådda händelsen och vittnade först elva år senare – hade brottats med svåra psykiska problem i flera år och stött bort hela sin familj. Domstolen förklarade att deras trovärdighet som vittnen var låg. Konservativa landsbygdsbor har gång efter annan pekat på det orimliga i att starta en skogsbrand bara för att dölja tjuvjakt mitt ute i ingenstans – till på köpet på mark där Hammonds själva hade köpt betesrättigheter för sin boskap.
Vad gäller den kontrollerade motbranden 2006 för att stoppa en skogsbrand från att sprida sig har syftet inte ifrågasatts.
Vad Dwight och Steven Hammond i slutändan dömdes för var att de i båda fallen låtit bränderna sprida sig till federala ägor och därmed olovligen bränt omkring 130 tunnland federal skog 2001, och ytterligare ett tunnland år 2006, innan de själva lyckades släcka bränderna. Det ansågs dessutom bevisat att de i det första fallet ringt BLM för att be om tillstånd först efter att de redan tänt branden, och i det sistnämnda fallet helt låtit bli att ringa och därigenom ha försatt några frivilligbrandmän i fara. Bränderna ansågs dock ha orsakat mycket små skador. En anställd på BLM uppgav då han korsförhördes i rättssalen att branden 2001 i själva verket förbättrat den ekologiska hälsan i det brända området.
Åtal under antiterroristlagar
USA:s antiterroristlagar slog till i form av ett obligatoriskt minimistraff på fem års fängelse för mordbrand på federala ägor. Ingenting i lagens bokstav förhindrar att detta minimistraff döms ut för en kontrollerad brand som spritt sig lite längre än man avsett.
Den amerikanska principen att fängelsestraff läggs på varandra gör strafföreskrivelsen än mer absurd. När juryn redan beslutat sig för att fälla Hammonds för två fall av mordbrand, men inte beslutat sig på flera andra åtalspunkter, valde Hammonds därför att göra upp ett avtal med åklagarsidan om att avsäga sig rätten att överklaga i utbyte mot att resterande åtalspunkter lades ned och att straffen för de två mordbränderna skulle avtjänas parallellt – så att minimistraffet skulle bli fem år istället för tio.
Det blev dock inga fem år – just då. Domaren Michael R Hogan menade att hans samvete helt enkelt inte tillät att han delade ut fem år för de begångna brotten.
– Det skulle resultera i ett straff som står i helt orimlig proportion till brottens svårighetsgrad, förklarade Hogan och dömde istället ut tre månaders fängelse för Dwight och ett år för Steven. De dömdes dock samtidigt att betala 400 000 dollar till BLM för kostnader som myndigheten uppger sig ha haft för att bekämpa de anlagda bränderna. Hammonds inställde sig frivilligt i fängelset och började avtjäna sina straff den 4 januari 2013. Som ett led i uppgörelsen med BLM tvingades familjen Hammond nästa år att skriva på ett avtal som ger BLM förköpsrätt på deras ägor om de måste sälja dem. Kritiker menar att det bevisar att det hela tiden handlat om att beröva familjen deras mark.
Åklagaren överklagar mild dom
Nu inträffade en ny märklighet, som fått Hammonds anhängare att anklaga de federala myndigheterna för att vilja statuera exempel och skrämma motsträviga markägare till underkastelse. Åklagaren Amanda Marshal – som i praktiken kvoterats in på sin post av president Obama därför att han ville ha en kvinna på posten – överklagade domen till västra USA:s appellationsdomstol. Hon hävdade att domare Hogan inte haft rätt att sätta Dwight och Steven Hammonds fängelsetid lägre än det föreskrivna minimistraffet.
Domstolen gav henne rätt och rev upp domen. Högsta domstolen ville inte ta upp fallet. I oktober 2015 dömde chefsdomare Ann Aiken de båda Hammonds att avtjäna resten av sina femåriga straff.
Dwight och Steven är dock inte helt glada över milismännens aktioner å deras vägnar. De har tagit avstånd från ockupationen av besökscentret i Malheurs naturreservat, och den 4 januari infann de sig för att börja avtjäna resten av sina fem år i fängelse. Huruvida det i praktiken blir en dödsdom för 74-årige Dwight återstår att se. Likaså om Steven har någon ranch att komma tillbaka till när han blir fri eller om den då är såld till BLM.
Under tiden fortsätter milismännen sin väpnade ockupation av naturreservatets besökscentrum, som man pekar ut som högkvarteret för de federala myndigheternas maktmissbruk. Efter att familjen Hammond gått ut och tagit avstånd från aktionen var Bundy tydligt besviken men förklarade att aktionen fortsätter.
– Om de bara haft modet att räta på ryggen hade de kunnat vara fria så som jag är fri, och min far och mina bröder och min mor. Men de har blivit så utsatta under det senaste årtiondet att tyranniet fullbordats. De federala myndigheterna har uppnått vad de ville uppnå… Om vi inte reser oss kommer vi alla att bli som dem, så rädda för att handla, så rädda för att resa oss. Det är vad som händer om vi inte sätter stopp för det.
Analys: Konflikterna bakom upproret i Oregon
Milismännens aktion i Oregon har blivit ett slags katalysator för de stora skiljelinjerna i USA: politiska, etniska och kulturella. Mycket förenklat kan dessa skiljelinjer sammanfattas så här:
På den ena sidan finns de tättbefolkade urbana centra, och då främst metropolerna på ömse kuster: Boston-Washingtonkorridoren i öst, och Kaliforniens storstadsområden i väst. På den andra sidan finns de många glesbefolkade delstaterna däremellan, som man ibland föraktfullt kallar ”the flyover states” – de stater man flyger över när man ska ta sig mellan de stora urbana metropolerna.
Landsbygden och småstäderna i ”Mellan-Amerika” domineras av människor med europeisk bakgrund som röstar republikanskt. De har konservativa värderingar som betonar frihet, oberoende och personligt ansvar. På den andra sidan finns stadsbefolkningarna på respektive kust, som är etniskt blandad med svarta och andra minoriteter (som har sämre ekonomi, men politisk makt genom blockröstning – nästan alla svarta röstar vanligtvis på samma kandidat) samt en inflytelserik judisk minoritetsgrupp (som har större ekonomisk, massmedial och politisk makt per capita än någon annan grupp). De röstar demokratiskt och har vänsterliberala värderingar som betonar jämlikhet, social rättvisa och postmarxistiska samhällsexperiment som feminism och raskvotering.
I det konservativa Mellan-Amerikas värderingar – som även omfattas av klassiska liberaler, libertarianer – är motståndet mot centralisering stort. Många anser att de federala myndigheterna borde vara en ren ”nattväktarstat” som sköter rikets försvar och utöver detta har så små möjligheter som möjligt att lägga sig i medborgarnas liv. Man har lättare att acceptera maktutövning som sker på delstatsnivå och nedåt, närmare folket, men är över huvud taget på sin vakt mot att myndigheterna ska få större befogenheter än vad som är nödvändigt för att samhället ska fungera.
Utvecklingen har tvärtom gått åt motsatt håll under många år – allt större maktbefogenheter har flyttats från delstater, kommuner och enskilda till Washingtons politiker och byråkrater, inte minst genom införandet av allt mer omfattande övervakning och antiterroristlagar efter 11 september-attacken 2001. Traditionellt konservativa amerikaner ser detta som både omoraliskt och ett förebud om annalkande tyranni, medan vänsterliberalerna sällan har några problem med statens makt så länge den används för att lyfta fram ”underordnade” grupper på bekostnad av traditionellt ”överordnade” vita, heterosexuella män.
Hat i sociala medier
Ockupationen i Oregon har blottlagt en djup spricka som i påfallande hög grad följer USA:s etniska och politiska skiljelinjer. De som tillhör antingen den politiska vänstern eller någon av USA:s etniska minoriteter har praktiskt taget vrålat ut sitt hat mot milismännen. I sociala medier har åtskilliga gett uttryck för åsikten att Nationalgardet, polisen eller armén borde storma byggnaden och skjuta ihjäl de ”beväpnade vita terroristerna”. Andra nöjer sig med att kräva långa fängelsestraff. Många skriver att de omstridda markområdena ”är ursprungsbefolkningens mark som de vita har stulit”, men det är oklart om de menar att den borde ges till indianerna eller att myndigheterna därför har rätt att göra vad de vill med den. Snarare tycks det röra sig om ett allmänt hat mot vita människor.
Milismännen kallas ”kriminellt vitt slödder”, medan andra belackare nöjer sig med att håna Ryan Bundy för att han på grund av en ansiktsskada ”ser ut som en inavlad idiot”.
Även familjen Hammond har drabbats av detta etnopolitiska näthat. De har kallats mordbrännare, barnmisshandlare, vitt slödder, vitt skräp och hillbillies (ung. ”bonnläppar”).
Mer seriösa kritiker – som endast utgör ett fåtal i jämförelse med hatmobben – har försökt visa att BLM i själva verket ger ranchägarna bättre priser på betesrätter än den privata marknaden och att staten sköter sina marker minst lika bra som de privata ägarna. Argumentet missar möjligen målet en smula eftersom det är federala myndigheters benägenhet att ”fjärrstyra” medborgarnas liv som är den amerikanska högerns nemesis i betydligt högre grad än dess påverkan på marknadspriserna.
Under arbetet med denna artikel påträffades däremot inte ett enda fall där någon påpekade att en fattig, icke markägande medborgare trots allt har större rättigheter på federal mark än på privat dito i ett land som helt saknar allemansrätt. Av någon anledning tycks den invändningen vara mindre viktig för vänsterliberaler än att på rasistiska grunder milismännen är vita och därför borde skjutas å det snaraste för att avskaffa det man kallar ”vitt privilegium”.
