Ibland påstås att det finns en polarisering i vårt samhälle, där två subkulturer isolerar sig från varandra och lever i varsin bubbla. Men den bilden är missvisande, för vi i dissidentbubblan är ständigt utsatta för de dominerande narrativen. De i PK-bubblan bevarar däremot noga sin okunnighet om kritiken. De vet inte vad den står för och de känner bara till sina egna nedsättande, men innehållslösa, epitet.
Ett liberalt samhälle bygger på pluralism där olika åsikter prövas mot varandra. PK-åsikterna klarar sällan en sådan prövning utan behöver en social dominans, helst en hegemoni. De möjligheterna borde inte vara stora i ett sekulariserat och rationellt samhälle, men PK-rörelsen har i hög grad lyckats förändra spelets regler genom att hämma debatten.
Moralen har blivit allt mindre förnuftsdriven och mer emotionellt motiverad. Vad man känner, eller snarare säger sig känna, blir centralt som rättfärdigande, vilket naturligtvis försvårar ett intelligent meningsutbyte. När var och en startar i sitt eget personliga universum blir många argument fritt hängande. Den emotionella grunden blir också ett sätt att försvara egot mot anklagelse för konformism.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
