När jag var ung miljöaktivist på 70-talet var jag, liksom många andra, på djupet skakade av att läsa om och inte minst med egna ögon se naturen omkring mig förstöras och förgiftas.
På 80-talet var jag med i det nystartade Miljöpartiet. Vi visste att den industrialiserade världens utveckling var inne i en återvändsgränd. Vi var besvikna på demokratin, de politiska partierna, den allmänna debatten, denna ständiga strävan efter ”tillväxt”, ja med hela idébygget som vår civilisation vilar på.
Akvarell av Åke Blomdahl, 2020
Det måste finnas något grundläggande fel i människors tänkande och motivationer.
Vi hade en studiegrupp i Stockholm som möttes regelbundet. Vi studerade i all synnerhet filosofi och så kallad djup ekosofi. Inte sällan ledde våra tankar i en riktning som man ryggade tillbaka för.
Det finns tankar som inte bör följas till sitt logiska slut, varnade vi varandra, annars blir man ”ekofascist”, och ”fascist” var det värsta man överhuvudtaget kunde tänkas vara. Istället flydde resonemangen in i ett kvasireligiöst sökande i landet mellan new age, österländska religioner, anarkism och idéer om direktdemokrati.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
