* Islamiska Staten ett stenkast bort
* Massgravar vittnar om förödelse
* 30 000 jezider fast i flyktingläger i bergen – får ingen hjälp
– Vi skulle aldrig flytta till Europa. Ni släpper in krafter som vill er och er kultur illa, ni göder er egen undergång och sedan väntar ni tills den förgör er och ert land. Här ser vi fienden och kämpar mot ondskan, vi stannar här. Vi skulle aldrig fly.
Orden kommer från en soldat som tillhör minoriteten jezider. Han och hans män krigar mot Islamiska staten (IS) och har gjort så sedan två år tillbaka. Mannen, med en smal kroppsbyggnad och flera lager tröjor som skydd mot kylan, drar ett bloss på sin cigarett och andas ut. Röken fyller rummet där soldaterna sitter på huk för att äta ett varmt mål mat. Det har varit en hård dag.
En timme tidigare kallades flera befäl och soldater till den sönderbombade stadskärnan. Islamiska staten hade avfyrat en gasgranat, som var avsedd att träffa polishuset och den jezidiska polisledningen, som även ansvarar för de jezidi-krigare som är stationerade vid gränsen mellan Irak och Syrien i norr. Denna gång dog ingen av beskjutningen, men i efterhand fick vi höra att de personer som befann sig närmast där gasgranaten slog ned drabbades av kräkningar och blev sjuka. När vi besöker polisledningen ett par timmar efter gasattacken är de dock vid förvånansvärt gott mod, skrattar och tar bilder av det europeiska besöket – det är inte ofta någon hälsar på vid fronten. ”Dödens stad”, säger någon bittert. ”Vem vill komma hit?”.
Bakom skratten döljer sig dock en brutal verklighet. Dessa män har sett de värsta hemskheter mänskligheten kan uppbåda. Islamiska staten befinner sig hundra meter bort, och ett par vakttorn och en två meter hög provisorisk mur skiljer de båda grupperingarna åt. Ett tjugotal meter från IS-territorium sticker benpipor upp ur marken. En skalle ligger på en sten. I en badhuspool ligger närmare hundra skelett av kvinnor och barn, och en flickas hår är fortfarande välbevarat. I denna massgrav ligger resterna av kvinnor som vägrade konvertera till islam då IS intog staden år 2014. Omkring 400 kvinnor hade tagit skydd i stadens badhus när striderna var som värst, men IS visade ingen nåd. Vår lokale guide säger att vi måste åka iväg snabbt, om IS ser rörelse kommer de att skjuta. Tyst åker vi vidare till nästa massgrav.
– Min svärfar ligger här, säger vår guide sammanbitet.
I denna grav ligger över 80 skelett av civila män som dödades av Islamiska staten. Massgraven ligger endast ett stenkast från IS territorium. Männens ägodelar ligger bredvid deras ben. Bilnycklar och vardagssaker som en vattenflaska och ett par solglasögon vittnar om andra tider. I staden Sinjar dog närmare 5 000 jezider. Få har fått en ordentlig begravning.
När IS avancerade in i Sinjar var det många civila som försökte fly från bergen till staden Dohuk och andra närliggande, förhållandevis trygga kurdiska städer. Bilvrak efter bilvrak längs med berget vittnar dock om att alla inte hann undkomma döden.
– Många av de våra kastade sig in i sina bilar när de fick höra att IS var nära. Men när de åkte ned från berget sköt IS mot dem i bilarna, och det är dessa vrak ni ser överallt, berättade vår lokale guide.
Vi åker förbi en bergstopp där ett fyrtiotal unga jezidikvinnor tog sitt liv efter att ha hamnat i IS fångenskap. Efter brutala våldtäkter ansåg sig kvinnorna inte ha något att leva för även om de mot alla odds skulle bli frisläppta, så de kastade sig utför berget tillsammans. På åkrarna runt oss sticker röda pinnar upp. Det finns fortfarande många minor kvar i marken och bland ruinerna, utplacerade av IS.
Röken från gasgranaten ligger som ett täcke över delar av den sönderbombade staden. Svart rök letar sig genom ruinerna, ett par soldater vinkar från gatan. Vår guide är en välkänd polisman, uppskattad bland sina kollegor. I dag är den förut så livfulla staden Sinjar öde, förutom närvaron av soldater med sina vapen på ryggen. Uppe i bergen lever tusentals jezidikvinnor och barn i läger, och det enda som står mellan dem och döden är jezidi-män i alla åldrar som krigar – inte för att de egentligen har vapenkapacitet att göra så – men för att de ser det som sin plikt och sitt enda alternativ.
– Vi har inte mycket vapen alls. Våra fiender har moderna vapen i stora antal. Våra mest dugliga vapen har vi tagit från Islamiska staten i strid, säger en av de ledande jezidi-krigarna och klappar på sin Kalasjnikov. Han berättar att en i dag högt dekorerad jezidi-krigare övertog en av IS stridsvagnar under stridens hetta och på så sätt lyckades vända hela slaget till jezidernas fördel.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.