Hur många gånger har vi inte hört detta från grannar till jihadister, efter att dessa satt sina planer i verket: ”Vi har inte märkt något konstigt alls! Han, eller de, uppträdde artigt och vänligt, störde ingen och vi hade ingen anledning att misstänka något.” Den uppmärksammade filmen Made in France av Nicolas Boukhrief, där titeln just syftar på detta fenomen, handlar om en journalist som under täckmantel lyckas smyga sig in i en cell av jihadister vid en radikal moské i en förort till Paris. Hans syfte är att försöka kartlägga hur det går till då unga muslimer blir jihadister. Gruppen består av fem franska medborgare, en skoförsäljare, en konvertit, en före detta straffånge, en nordafrikan. Skoförsäljaren Hassan är ledare, som varit på träning i Pakistan och säger sig ha fått uppdraget av Al-Qaida. Inför attacken rakar de sig och försöker se ut som vilken fransman som helst, för att inte väcka uppmärksamhet. De lever ett vanligt liv och gruppens högkvarter och vapenförråd är hemma hos farmor. Filmens budskap är att alla araber inte är jihadister och alla jihadister är inte araber. Inte heller behöver jihadisterna vara särskilt religiösa. De flesta har inte ens läst Koranen och kan bara några lösryckta citat som rättfärdigar deras jihadistdrömmar, men som kan bli nog så blodiga. Vi ska inte heller tro att terroristerna alltid kommer utifrån på uppdrag av till exempel Al-Qaida för att döda oss. Nej, enligt filmskaparna är det mer sannolikt, åtminstone i Frankrike, att det är unga, missnöjda muslimer som dväljs mitt ibland oss, som begår radikala handlingar för att bli uppmärksammade. Detta kan vara ett mål för många i dagens individualistiska, karriäristiska samhälle – att bli något stort.
Den andra filmen som nu debatteras livligt i Frankrike är Les Salafistes av François Margolin och Lemine Ould M Salem, den senare från Mauretanien. Detta är en dokumentär som visar vad som händer då den ytterst reaktionära salafistiska varianten av islam omsätts i praktiken av jihadister. Filmen innehåller intervjuer med ledande salafister. Den visar chockerande bilder då IS avrättar en grupp kristna män en och en genom att skjuta dem vid en flod som färgas röd av deras blod och närbilder på offrens ansikte sekunderna innan de avrättas. Bilder på en homosexuell som kastas ut från ett torn i Raqqa och andra grymheter, bland annat hur skrämmande livet i norra Mali och Mosul ser ut under salafistiskt, jihadistiskt styre. Det är delade meningar i Frankrike om det är bra eller dåligt att visa den här typen av film. Kanske potentiella jihadister snarare hämtar inspiration än förfasas och blir avrådda? Skulle kanske ministern förbjuda visning av den? Men Fleur Pellerin, kulturminister, nöjde sig med en åldersgräns på 18 år, bland annat med motiveringen att liknande filmer ändå finns tillgängligt på YouTube och att ett förbud bara gör den ännu intressantare. Den vånda den väcker beror också på det faktum att så gott som alla de terroristjihadister som attackerade Paris förra året var franska medborgare och inte några utländska jihadister som slunkit in till exempel med migrationsströmmarna.
I debatten kring attackerna 2015 har regeringen kritiserats för att inte ta upp att det är infödda jihadister som hotar medborgarnas säkerhet i det land som har den största muslimska befolkningen i hela EU. Även i Sverige kan vi troligen få hemmagjorda jihadister bland annat inom den kategori som har varit hos IS och kanske fått dödliga idéer med sig hem. Jag kan också frukta för hur det kan bli på sikt, när en del av de unga, muslimska migranterna får klart för sig att de inte hamnat i paradiset och besvikna vänder sig mot vårt samhälle. Möjligen dröjer det inte så länge innan vi även upptäcker jihadister bland de migranter som efter en tid får klart för sig att de inte kommer att få stanna här i landet. Vi behöver alltså inte bara vara på alerten när det gäller att upptäcka jihadister som kommer utifrån. De kan redan vara mitt ibland oss. Minns jihadisten Taimour Abdulwahab, uppvuxen i Sverige, som sprängde sig själv i Stockholm 11 december 2010.
