Resultatet av den utdragna regeringsförhandlingen blev till sist en rödgrön regering med uppdraget att verkställa en liberal politik. Två partiledare dominerade regeringsbildningen, var och en på sitt sätt: Annie Lööf som ständigt var på hugget och till synes fick alla att dansa efter sin pipa – och Jimmie Åkesson som var desto mera osynlig men ändå var den som alla ständigt förhöll sig till.
Lööf tog redan från början ett totalt och segervisst kommando över processen. Hennes självsäkerhet var magnifik och hon manipulerade obesvärat. Det allt överskuggande problemet var: Hur bilda regering utan att bli beroende av Sverigedemokraterna? Att det var demokratiskt tvivelaktigt att utestänga drygt en miljon medborgare från politiskt inflytande spelade ingen roll. Här gällde det att hålla rent mot ”högerextremism och populism”!
Två frågor intresserar mig speciellt: Vad är det som styr Annie Lööf? Och vilket är det verkliga skälet till utfrysningen av Jimmie Åkesson? Företeelserna kan inte förklaras utifrån enbart svenska förhållanden. De blir begripliga endast i ett större sammanhang som jag återkommer till. Först en kort orientering om Centerns respektive Sverigedemokraternas ideologiska förflutna.
Inget av våra riksdagspartier har ett fläckfritt förflutet. Samtliga partier – utom SD som inte fanns då – stod exempelvis bakom grundandet av Rasbiologiska institutet som lades ner först 1958. I särklass värst historia har Vänstern. Som god tvåa kommer Centerpartiet med svenska riksdagens dokumenterat brunaste bakgrund. Fram till 1957 hette partiet Bondeförbundet och var under många år klart rasistiskt och även nazistanstucket.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.