Deon Botha, en medelålders farmare med en son på snart 10 år, fann sina föräldrar brutalt mördade när han återvände hem till farmen en dag år 2006. Förra året våldtogs hans fru Gerda av en arbetare på deras farm. Hon fick även sina händer sönderskurna då hon kämpade emot.
Farmattacker rapporteras sällan om i media, förutom på lokal nivå och då bara i enstaka fall. Att finna farmare som är villiga att berätta om attackerna och övergreppen de varit med om är inte lätt. Den stolta boer-mannen vill helst inte berätta om hur hans familj torterades och hans fru våldtogs. Skammen är stor och känslan av att inte ha kunnat försvara sin familj gör att många väljer tystnaden. För de våldtagna kvinnorna är skammen minst lika stor, övergreppen är ibland så brutala att många väljer att låtsas som om de aldrig har skett.
Nya Tider kunde träffa flera farmarfamiljer som råkat illa ut, mycket tack vare den engagerade farmaren Barend Pienaar från den lilla staden Nylstroom. Genom åren har han skaffat sig ett rikt kontaktnät i sitt arbete med att registrera farmattacker för att sedan kunna berätta om dem för en ovetande omvärld.
Vi möter Deon och Gerda Botha på ett kafé tio mil utanför Nylstroom. Vid första anblick är det svårt att gissa vad den leende Deon varit med om. Med vid intervjun är parets son, som sträcker fram handen och hälsar artigt. Deon började farma på heltid redan på åttiotalet, äger i dag en farm på 800 hektar och ägnar sig åt boskapsuppfödning. Innan de skaffade farmen bodde de på samma mark som hans föräldrar. Det var innan de mördades.
– År 2002 råkade mina föräldrar ut för sin första attack. De var utomhus och attackerades av fem män som höll fast dem. På något sätt slet de sig loss och kunde springa iväg. Det var år 2006 de attackerades igen, en dag då jag var borta och de var ensamma på farmen. Det var en måndag. Min fru ringde mig och sa att hon inte kunde få tag på mina föräldrar på telefon, så jag åkte ut till dem. Jag hittade min mamma på golvet, hon hade blivit mördad med en sten. Min pappa var halvt begravd i trädgården. Han hade också blivit slagen med en sten eller något annat tillhygge.
Det var många poliser på plats vid farmen efter morden. Deon hade funnit blodiga tillhyggen i trädgården tillsammans med annat bevismaterial. Han var hoppfull och trodde att morden skulle bli utredda ordentligt då allt pekade på att det var farmarbetare som hade mördat hans föräldrar. Deon berättar att hans lilla son, då tre år gammal, sa något elakt om de svarta män som hade mördat hans farföräldrar vid ett av polisens senare besök på farmen. En polisman snappade upp vad pojken sa och ansåg kommentaren vara rasistisk, då den lille pojken undrat när polisen skulle gripa ”de svarta män som mördat”. Polismannen vände sig om till Deon och undrade vad det var för rasistisk dynga som kom ur pojkens mun, och sa sedan att familjen inte kunde förvänta sig att få fallet löst.
– De sa rakt ut att fallet inte skulle lösas för att jag var ”rasist”. Jag fick reda på att polisen skulle avbryta sökandet efter gärningsmännen, och ingen har gripits för morden på mamma och pappa.
Gerda Botha berättar att farmattacker inte är ovanliga, och att de därför inte blev förvånade då de fick höra om mordet på Deons föräldrar. De blev chockade över att attacken skedde mot deras familj, då man ofta tänker att en dylik attack aldrig kommer att drabba ens egna. Efter att föräldrarna mördats blev paret Botha mer uppmärksamma på säkerhetsaspekterna kring sin egen farm. Dessa säkerhetsanordningar skulle dock visa sig vara lite värda, då nästa attack mot familjen kom inifrån.
– En dag blev jag våldtagen av vår farmarbetare från Zimbabwe. Han drog in mig i ett förråd och hotade mig med kniv, jag blev huggen i händerna. Nu litar jag inte på någon, det enda jag tänker på nu är min familjs säkerhet och hur vi ska kunna känna oss trygga.
Mannen som våldtog Gerda var inte gammal, han kan ha varit omkring 18 år gammal med en smal kroppsbyggnad. Dagen i fråga arbetade den unge mannen med farmens får tillsammans med ett par andra män, då han plötsligt sa till dem att han ”måste göra en sak vid huset” och lämnade hagen.
Vi frågar paret Botha om de vill lämna sin farm och flytta någon annanstans. Svaret blir att dylika farmattacker sker över hela landet, det spelar egentligen ingen roll vart man flyttar.
– Och det gäller egentligen inte bara farmattacker. Flyttar man in till staden finns det en stor risk att man attackeras där. Det finns inget ställe man kan känna sig trygg på, säger Gerda.
– Som sagt, det sker överallt. Min brors fru åkte igenom Pretoria och stannade vid ett stoppljus när en man sprang fram, krossade rutan och drog av henne halsbandet hon hade på sig, berättar Deon.
Gerda säger att hon känner ständig rädsla för att de arbetare som arbetar på hennes farm ska attackera henne, likt arbetaren som våldtog henne som hade arbetat på farmen i över tre år. Då Nya Tider frågar familjen varför de, och så många andra vita farmare, väljer att ta in flyktingar från Zimbabwe som farmarbetare svarar de att det är en ekonomisk fråga.
– Att jobba på en farm ger inte mycket pengar. En vit ungdom skulle aldrig få för sig att jobba på en farm, de sticker till Europa och skaffar sig en utbildning. Ungdomen känner att det inte finns något framtidshopp i Sydafrika, ingen glädje i att arbeta på en farm när läget ser ut som det gör i landet. En svart sydafrikan vill i regel inte heller arbeta på en farm – inte när bidragssystemet ser ut som det gör. Man kan få mer pengar av att bara sitta och göra ingenting. Vill man driva en så pass stor farm att man kan försörja sig på det måste man ta in arbetskraften från exempelvis Zimbabwe, där det just nu råder massvält, förklarar Deon och fortsätter:
– Problemet är att vi knappt har någon gränskontroll i Sydafrika. Myndigheterna har ingen koll på hur många zimbabwier som kommer in i landet. I princip kan de begå brott och komma undan med det, för det finns inget sätt att identifiera dem på. Det är som om de inte existerar.
Mannen som våldtog Gerda greps aldrig. Gerda menar att det är extra frustrerande att han inte grips när både hon och hennes man mycket väl vet vem mannen är, men de kan inget göra. Myndigheterna har helt enkelt för dålig koll på vilka som kommer in i landet, och polisen har av olika skäl varken resurser eller intresse att lösa brotten.
– Jag tror att vårt folk långsamt kommer att bli utrotade. Just nu är det så det ser ut. Vissa väljer att fly från landet, men det är inte alla som kan det, de äldre till exempel, fortsätter han.
Vad Deon Botha fruktar nu är att ANC:s före detta ungdomsordförande Julius Malema ska komma till makten. Julius Malema valde att bilda ett nytt parti för svarta kallat Economic Freedom Fighters, EFF. Deon säger att Malema vet precis vad han ska säga för att locka svarta att rösta på honom. Det är missnöjesröster, löften om en rikare framtid. Malema säger att de vitas farmer egentligen tillhör de svarta, och menar att till och med ANC är alldeles för snälla mot den vita minoriteten. Barend Pienaar, som suttit tyst en längre stund, säger att Malema har fått ett stort stöd i den sydafrikanska pressen och att han inte skulle bli förvånad om EFF får ett stort inflytande i sydafrikansk politik. Det är personer som Malema som hetsar de svarta mot de vita, det är afrikanderna runt bordet överens om.
Deon Botha får medhåll av Barend Pienaar när han säger att det inte finns någon politisk lösning på den vita minoritetsbefolkningens problem i Sydafrika. Även om varje vit man röstade för förändring, skulle resultaten inte räcka till något.
Trots farmattackerna har inte Deon eller Gerda blivit nedslagna, de håller modet uppe och skrattar mycket. ”Man måste lära sig att leva i nuet”, säger Gerda och beställer in ännu en kalldryck till sonen, som suttit tyst under hela intervjun.
Sydafrika är ett vackert land, och det märks att paret Botha och Barend Pienaar är stolta över sitt land trots den ökande och brutala kriminaliteten som lamslår samhälle efter samhälle.
– Det här är mitt hem, Sydafrika har varit mina förfäders hem. Jag skulle aldrig lämna landet, aldrig. Jag dör hellre, säger Barend och berättar om sitt liv som farmare.
Barend säger att det är ett hårt yrke, många tidiga morgnar, men även mycket glädje. Man äter sin egen frukt och får vara nära naturen. Farmandet är en livsstil och inget man kan flytta ifrån. Det är en identitet. Boern kommer farma till siste man.
Då vi är på väg mot bardisken för att betala notan och lämna utomhuskaféet springer Gerda Botha efter oss och insisterar att få betala. Hon är djupt tacksam att hennes berättelse når en bredare publik, även om det är svårt att tala om det brutala övergrepp hon och många andra kvinnor råkat ut för. Gerda var en av få kvinnor som öppet ville berätta om våldtäkten – bara någon dag efter intervjun blev en åttioårig kvinna våldtagen i sitt hem. Hon ville glömma, inte berätta, likt så många andra.
