BRICS toppmöte i ryska Kazan riktar udden mot Väst

Efter den utökning av BRICS som beslutades under förra årets toppmöte i Sydafrika består BRICS av nio fullvär­diga medlemsländer (se faktarutan). Toppmötet i Kazan var det 16:e topp­mötet i BRICS historia och har mark­nadsförts som en viktig milstolpe för det allt bredare och djupare samar­bete som utvecklas mellan de olika medlemsländerna.

En viktig förändring är att man etablerar en ny ”kandidatstatus”, som man benämner ”BRICS Partner”. Hela 13 länder gavs denna partnerstatus under toppmötet i Kazan. Det visar att BRICS nu börjar vraka och välja vilka man kan ta in och förvän­tas också kunna använda det ökande intresset för BRICS för att ställa krav, inte minst geopolitiska.

I Kazandeklarationen, som det övergripande slutdokumentet från BRICS-toppmötet benämns, poäng­teras vikten av att snabbt göra om grunden för representationen i såväl FN:s säkerhetsråd som i världsorga­nisationens olika delar. I dokumen­tets inledande delar slår man fast att kraven från förra årets toppmöte i Sydafrika på ”en omfattande reform av FN, inklusive säkerhetsrådet”, står fast. Ambitionen beskrivs med ter­mer som skulle kunna vara hämtade från vilken deklaration som helst: ”mer demokratisk, representativ och effektiv”. Man trycker också hårt på att utvecklingsländernas representa­tion bör utökas. Den uttalade ambi­tionen är att ge länder från Afrika, Asien och Latinamerika större infly­tande över FN:s olika organ.

Världshandelsorganisationen WTO, med 166 länder som medlem­mar, pekas också ut som en viktig spelare för att världshandeln skall kunna ske på ett rättvist och regel­baserat sätt. Det är också WTO:s grundläggande policy, men BRICS-länderna menar att USA och Väst har ett oproportionerligt stort inflytande över organisationen och man vill därför stöpa om förutsättningarna för organisationen så att man upp­når ett ”mer inkluderande, icke-dis­kriminerande och konsensusbaserat multilateralt handelssystem”.

I samband med diskussionen om handelspolitik riktas en tydlig mar­kering mot vad som beskrivs som il­legala handelssanktioner och andra olagliga handelshinder. Man skriver:

”Vi är djupt oroade över den stö­rande effekt som olagliga ensidiga tvångsåtgärder, inklusive olagliga sanktioner, får på världsekonomin, internationell handel och uppnåen­det av målen för hållbar utveckling. Sådana åtgärder undergräver FN-stadgan, det multilaterala handels­systemet, de hållbara utvecklings-och miljöavtalen. De påverkar också ekonomiskt negativ tillväxt, energi, hälsa och livsmedelssäkerhet samt förvärrar fattigdom och miljöutma­ningar”.

Liknande skrivningar görs i dekla­rationen om andra viktiga interna­tionella samverkansorgan, som IMF, G20 och det internationella arbetet mot klimatförändringar.

Principerna om demokrati och mänskliga rättigheter lyfts också fram som en fundamentalt viktig fråga att arbeta vidare med. Man pekar på nödvändigheten av att ar­beta för, skydda och uppfylla mänsk­liga rättigheter på ett ”icke-selektivt, icke-politiserat och konstruktivt sätt och utan dubbelmoral”. Här, liksom i flera andra delar av toppmötets do­kument, bör man kanske tillägga att det kan finnas olika syn på innehål­let i, och betydelsen av, de begrepp som används. Begreppen ”frihet” och ”mänskliga rättigheter” har up­penbart olika innebörd i olika län­der, vilket komplicerar bilden av hur toppmötets resultat egentligen bör tolkas. Om man lyssnar på talen är det dock tydligt att udden i detta fall är riktad mot USA och Israel.

Deklarationens avsnitt om mänsk­liga rättigheter avslutas med följan­de stycke:

”Vi understryker att de bör ge­nomföras på såväl global som på nationell nivå. Vi bekräftar vårt åta­gande att säkerställa främjande och skydd av demokrati, mänskliga rät­tigheter och grundläggande friheter för alla med målet att bygga en lju­sare gemensam framtid för det inter­nationella samfundet baserat på ett ömsesidigt fördelaktigt samarbete”.

Man kan konstatera att sådana formuleringar är gängse, oavsett vilka länder vi tittar på. De finns på samma sätt i både väst och öst, nord och syd. Det är helt enkelt lättare att komma överens om skrivningar med traditionella positivt värdeladdade ord, än att beskriva vad varje enskild part avser med respektive begrepp. Det blir då extra intressant att höra de olika inlägg som de enskilda län­dernas representanter gjorde, som sedan inte kom med i det mer urvatt­nade slutdokumentet (se faktaruta med sammanfattningar av talen).

I ett senare avsnitt i Kazandeklarationen lyfts också arbetet för kvinnors rättigheter fram som en avgörande faktor för den fortsatta utvecklingen i medlemsländerna. Rätten till utbildning, arbete och allmänt deltagande i samhällslivet befästs som en viktig fråga för med­lemsländerna att arbeta för. Man kan även här ana att det finns olika måttstockar och definitioner i de olika länderna för hur man avser att implementera de intentioner som beskrivs, inte minst vad gäller de sunnimuslimska länderna. Samti­digt kanske många förvånas över att det shiamuslimska Iran ligger långt fram i denna fråga, där fler kvinnor än män arbetar inom forskning och akademisk utbildning.

BRICS utvidgning

BRICS kärngrupp bjöd 2023 in sex nya länder, som ansökt, till att anslu­ta till samarbetet. Fyra av dem full­följde anslutningsprocessen. Argen­tina backade ur efter det att Javier Milei valts till ny president. Saudiara­bien valde att inte komma till anslut­ningsceremonin och står fortfarande utanför. Däremot har monarkin fort­satt att bygga kontakter med BRICS-länderna och aktivt deltagit i diskus­sionerna om att minska behovet av dollarn som växlingsvaluta i oljehan­deln. Det senare har lett till en omfat­tande diplomatisk aktivitet gentemot Saudiarabien från USA:s sida, för att motverka en sådan utveckling.

För den fortsatta utvidgningen av BRICS har organisationen valt att bygga olika nivåer av medlem­skap eller associering, efter det att de fyra länder som officiellt antogs som medlemmar i BRICS den 1 janu­ari 2024 arbetats in i organisationen. Det pekar på ett behov av att befästa organisationens struktur och förut­sättningar innan man släpper in fler nya medlemmar i organisationens kärna. Under toppmötet välkom­nades ytterligare 13 länder till den nya nivån ”BRICS Partner”. Dessa är: Algeriet, Vitryssland, Bolivia, Kuba, Indonesien, Kazakstan, Malaysia, Nigeria, Thailand, Turkiet, Uganda, Uzbekistan och Vietnam.

Under toppmötet i Kazan deltog ytterligare 15 länder, som alla aspi­rerar på att bli medlemmar i BRICS. Förväntan på att även dessa länder skall bli BRICS Partners i nästa ex­pansionsfas är påtagligt stor.

Särskild uppmärksamhet har rik­tats mot Turkiets officiella försök, som första Natoland, att ansluta till BRICS-samarbetet. Turkiets presi­dent Recep Erdogan har de senaste åren alltmer vänt sig österut i sina ambitioner för att upprätthålla sin roll som regional stormakt, i takt med att EU tonat ned Turkiets möj­ligheter att bli medlem i Europeiska unionen. Efter det att Turkiet offici­ellt bekräftade att man eftersträvade ett medlemskap i den snabbt expan­derade BRICS-sfären för snart ett år sedan, hade många förväntat sig att Turkiet skulle bjudas in till ett full­värdigt medlemskap. Så blev dock inte fallet. I sitt tal inför BRICS topp­möte den 23 oktober sade Erdogan:

– Turkiet kan inte uppnå sina mål genom att enbart samverka med Väst. Turkiet kan bara bli ett starkt, välmående och effektivt land genom att utveckla sina relationer med både Väst och Öst samtidigt.

Uttalandet ligger väl i linje med Turkiets och Erdogans ambitioner att ”behålla en fot i båda lägren”, som nyhetskanalen Deutsche Welle (DW) uttryckte det i en kommentar. DW pekar på det tveeggade i att Turkiet deltar som en underordnad partner vid BRICS-mötet, tillsammans med en lång rad andra länder med intres­se av att ansluta till BRICS framöver. Å ena sidan, menar man, att Erdogan behöver odla sina stundtals frostiga relationer med EU och USA av ekono­miska skäl.

Å andra sidan ser Erdogan möjlig­heter att dra nytta av den växande kraft som BRICS utgör. Turkiets stra­tegiska geografiska läge är en annan faktor som gör att Turkiet behöver hålla sig väl med båda sidor. Erdo­gan har alltså en delikat uppgift i att balansera mellan EU/Nato och BRICS, för att inte tappa stöd från något håll. Det betyder samtidigt att man bemöts med misstänksamhet från båda sidor.

Inför toppmötet i Kazan hölls möten på hög nivå mellan Ryssland och Turkiet, varvid man befäste am­bitionen att utöka de ekonomiska relationerna mellan de båda länder­na. Bland annat planeras ett större rysk-turkiskt event i Istanbul den 10 december i år, där man planerar att tydliggöra dessa relationer.