En av mina husgudar är Pierre Bourdieu. Han var en bondson från södra Frankrike som blev professor i sociologi vid Sorbonne och en av 1900-talets superintellektuella. Han forskade på den franska kultureliten: vad de åt, läste, hur de bodde och hur de ändrade argument alltefter personliga framgångar.
Så läser jag Morpheus blogg på nätet. ”Minns några ännu Attac?” frågar Morpheus. Attac var en antiglobal vänsterrörelse som hade sina rötter i Frankrike. En av dem som beskrev Attac och även var löst knuten till dem var denne Pierre Bourdieu. Jag var en av de första i Sverige som började läsa Pierre Bourdieu under 1980-talet, men jag är inte sociolog och måste erkänna att hans texter var krångliga. Jag nöjde mig med andras slutsatser efter att som sjöman ha suttit långa nätter med hans böcker när jag övervakat lastning och lossning i olika hamnar. Nattetid kan det vara långt mellan containrarna i en del länder.
När Attac bildades 1998 blev jag snabbt skeptisk, trots att jag sympatiserade med de antiglobala målen. Organisationen tillämpade våld och skadegörelse som politisk metod. Sådant slutar bara med elände. Det går en röd tråd från 1960-talets vänster, som försökte liera sig med den nationellt sinnade arbetarklassen, till Attac på 2000-talet, som var emot den liberala globaliseringen. Vänstern hade starka nationalistiska drag.
Jag minns att jag var hemma på ett ”party” hos en kulturmarxist på Södermalm några år in på 2000-talet tillsammans med ett femtiotal andra. Hyllorna var fyllda av böcker och kartonger. Orden Attac och Expo var textat på en del kartonger. Jag var antiglobal och icke-marxist och stod där med ett glas i min hand och funderade på vilka mörka skrymslen dessa fina kulturmänniskor bar inom sig. Bakom kulturfernissan visar de en förkärlek för våld och aggressioner och hyllar förstörelse.
Under 1980-talet befann jag mig på samma antiglobala planhalva som Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centern, Kristdemokraterna, men även Sveriges Radio och Televisionen samt Svenska Dagbladet. Under 1990-talet prenumererade jag på Svenska Dagbladet. Några utpräglat nationella rörelser fanns inte. På Morpheus blogg är dessa politiska strömningar skildrade.
Men så var det som om någon startat en fläkt. Sakta fladdrade den ena rörelsen efter den andra över till globaliseringssidan. I början av 1990-talet trädde Sverigedemokraterna in på ett nästan uttömt nationellt fält och 1998 kom Attac, men för övrigt var det glest på antiglobaliseringssidan. Varvtalet på fläkten ökade och även Attac försvann. Kultureliten, hela journalistkåren och sju politiska partier hade blåst över till globaliseringssidan och trängdes med Nato, EU, det globala bankväsendet, storkapitalet, det internationella redarkapitalet med bekvämlighetsflaggade fartyg (som är kapitalismens allra värsta form med slavliknande villkor för sjömän).
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.