Som mamma till fem barn ser jag med förfäran på utvecklingen i samhället, i synnerhet när det gäller förhållningssättet till barn. Jag har skrivit flera böcker om föräldraskap utifrån mina digra erfarenheter med många år av barnuppfostran i bagaget, och en av de viktigaste insikterna jag delat med mig av är vikten av gränssättning och att de vuxna verkligen vågar vara vuxna. Annars blir resultatet för barnet inget annat än en ren katastrof. Barnet blir såväl olyckligt som odrägligt och utvecklar vidriga fasoner som drabbar inte bara det själv utan även andra.
Barnet blir hela familjens lilla diktator, och föräldrarna dess lydiga, kuvade tjänare.
Det är inte barnets fel, egentligen, trots att det är barnet som står i centrum för dessa besvärliga utspel. Felet ligger givetvis hos barnets föräldrar, som i all välmening försöker vara sin lilla ögonsten till lags – och där går de helt vilse. De får en horribel unge som blir bortskämd och får lära sig att livet är en bekväm räkmacka där alla ska anpassa sig efter den lilla diktatorns pipa.
Tyvärr är det här vi står nu i Sverige. Välmenande, idiotiska vuxna har skapat en monstergeneration av små diktatorer som tillåts bete sig som de vill – för att ingen sätter ner foten och säger nej. De begår småbrott och terroriserar sin omgivning på allt värre sätt eftersom samhället duckar. De ursäktas med att de är unga och får löjliga konsekvenser, trots att de är vuxna nog att begå de grövsta brotten – till och med våldtäkter, tortyr och mord.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
