Frimurarnas dolde mästare

I 1700-talets Stockholm fanns från 1770-talets senare del tre mästare inom Svenska Frimurare Orden, som alla tre hade varsin frimurarkrets. Av dessa är den allra mest kända hertig Carl (1748–1818), som år 1809 blev Carl XIII. Även Carls gemål, Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), som var stormästarinna och hade en egen loge för kvinnliga frimurare är relativt känd för sitt ordensengagemang. Den tredje frimurarmästaren, som var Gustaf (1746–92), har däremot fallit i skugga.

Till följd av att denne kungs historia till allra största del skrevs och vinklades kraftigt av hans politiska och personliga fiender är knappt något om den verklige Gustaf III allmänt känt. Bland det minst kända om honom är det faktum att han var frimurare.

En man av sin tid

Som man var, och är, verklighetens Gustaf III intressant på väldigt många sätt. Vad som kanske är det mest intressanta med honom är dock att han kom att formas av, och mer eller mindre förkroppsliga, upplysningstidens tre sidor.

Som det nämns i artikeln ”Orden som vill(e) ta över världen” (eNyT v 37/2019) hade upplysningstiden följande tre sidor: 1) fokus på förnuft och kritiskt tänkande, som kom till uttryck i samhälls- och religionskritik, 2) sexuella utsvävningar och dekadens och 3) illuminismen, som enligt Kjell Lekebys bok Gustaviansk mystik: Alkemister, kabbalister, magiker, andeskådare, astrologer och skattgrävare i den esoteriska kretsen kring G. A. Reuterholm, hertig Carl och hertiginnan Charlotta 1776-1803, formades av ”senantikens hermetiska och platonska tradition, renässansens nyplatonism, kristna teosofi och kabbala” samt av radikalpietismens naturlära och alkemi. Illuminismen ledde till att intresset för ockultism, spådomar och alkemi ökade kraftigt under upplysningstiden.

Alla dessa tre sidor formade Gustaf III mycket påtagligt. Han var inte religiös utan hade snarare en mer kritisk syn på religion, vilket ledde till oro hos hans guvernör Carl Fredrik Scheffer (1715–86) under hans uppväxttid samt väckte fasa hos hans mycket fromt kristna gemål Sofia Magdalena av Danmark (1746–1813).

Flera samtida, oberoende källor i både Sverige och Frankrike avslöjar Gustaf III:s lastbara sida. Denna sida av honom är inte allmänt känd idag till följd av den skeva historieskrivningen, men under sin livstid var Gustaf både känd och hatad för sin ovana att förföra andra mäns fruar och älskarinnor. Denna ovana gav honom många fiender och var en orsak till att han mördades överhuvudtaget.

Som så många andra inom eliten på 1700-talet drogs han även till det ockulta. Han var mycket vidskeplig, fascinerad av spådomar, experimenterade med magi – och anslöt sig till frimurarorden. För att summera: Gustaf III var en man av sin tid och han var mer eller mindre förväntad att bli frimurare.

Gustaf III och frimurarorden

I samband med illuminismens framväxt ökade intresset för frimureri i Europa, även i Sverige. I Hemligheternas brödraskap berättar Peter Ullgren att Axel Wrede-Sparre (1708–72) förde frimureriet till Sverige år 1735, efter att han själv blivit frimurare i Frankrike.

Frimurarordens första tid i Sverige blev dock svår. Få hade anslutit sig, de hade inga legala loger och många, som Göran Anderberg skriver i Frimuraren Gustaf III, var misstänksamma mot den hemliga orden som nyss kommit till landet. Den 24 januari (13 januari enligt gamla stilen, julianska kalendern) 1746 kom dock vändpunkten för de svenska frimurarna. Den dagen födde Sveriges kronprinsessa en prins som fick namnet Gustaf. Detta väckte stor glädje bland frimurarna för nu fick de, som Anderberg noterar, ”tillfälle att ge sig till känna offentligt och med emfas betona sin framtidstro.” De slog en frimurarmedalj som en hyllning till kronprinsen och uttryckte, enligt Anderberg, förhoppningen om att Gustaf skulle bli ”bildningens, vetenskapernas och konsternas” beskyddare. Konst, bildning och vetenskap var av stor betydelse för den tidens frimurare och Gustaf kom att värna om allt det där på olika sätt, särskilt konsten.

Gustaf var alltså väldigt betydelsefull för frimurarorden och han växte även upp omgiven av frimurare. Fadern, kung Adolf Fredrik (1710–71), var frimurare och det var även två av Gustafs guvernörer, Carl Gustaf Tessin (1695–1770) och Carl Fredrik Scheffer. Scheffer spelade dessutom en stor roll vid organiseringen av det svenska frimureriet när han instiftade den första legala logen i Sverige: Saint Jean Auxiliaire. Anderberg noterar att denna loge instiftades 1752. Scheffer är också en av de väldigt få personer som kunde påverka Gustaf.

Enligt Anderberg lär Gustaf själv sagt att han bara blivit frimurare för att hans far varit det, men Adolf Fredrik var en frånvarande far till honom och hade i stället brytt sig mer om kronprinsens två yngre bröder, Carl och Fredrik Adolf (1750–1803). Det därför mer sannolikt att den närvarande Scheffer spelade en större roll i Gustafs val att låta sig upptas i frimurarorden.

Exakt när Gustaf blev frimurare är oklart då årtalet saknas i generalmatrikeln, men man vet att hans yngre bröder upptogs i frimurarorden före honom, omkring år 1770. Det sannolika är att han lät sig upptas som frimurare året därpå och efterträdde sin far som inte bara kung av Sverige utan även som frimurarordens protektor (beskyddare).