Vårt språk är vår kulturbärare

Den globaliserade medelklassen, som snart inte längre har något hemland, tycker det är finare och bättre att tala och skriva engelska. Engelskan, som är segermakternas språk, har kommit att dominera på världsscenen. Och visst är det praktiskt att det finns ett språk som har en sådan ställning för internationell kommunikation. Esperanto hade en sådan ambition, men misslyckades, och det beror huvudsakligen på att det så att säga inte är ett levande språk.

Men vi är inne på fel spår om vi tänker att vi i alla möjliga sammanhang ska använda engelska. Till exempel är det allt mer populärt att köra undervisning på engelska, trots att studier visar att inlärningen blir sämre för de som inte har engelska som modersmål.

Det visar sig allt som oftast att vi tror vi är så bra på engelska, nästan lika bra som på vårt modersmål, medan vi i amerikaners och engelsmäns öron inte sällan framstår som lite fyrkantiga och klumpiga. De tolererar för det mesta vårt mindre vackra och uttrycksfulla språkbruk, men skrattar bakom ryggen på oss för grodor som ”the small people”.

Att motverka anglifieringen är dock inte lätt eftersom den bland annat följt med den digitala revolutionen. Bland unga människor är det status och ”coolt” med engelska. I Frankrike, där man ofta inte har några hög­re tankar om de engelskspråkiga folken, infördes förbud mot att använda engelska och engelska låneord i franska texter hos myndigheter med flera. Ett sådant förbud skulle nog inte fungera i Sverige, eftersom engelskan har så hög status och svenskan trots allt är ett lite mindre statusbärande språk. Men detta till trots finns det faktiskt en hel del svenska ord som inte har någon motsvarighet i engelskan. Exempelvis dygn, fika, orka och det typiskt svenska ordet lagom.