I ett tidigare nummer av Nya Tider berättade vi om hur lilla Lerbäck med drygt 60 invånare ska bli hem åt en förläggning för upp till 120 asylsökande, efter att Askersunds kommun sålt fastigheten till Rolf Dalhielm och hans firma URDA Holding. Många är upprörda över affären, och ingen utom de inblandade själva tycks anse att den gått rätt till.
När socialnämnden i Askersund förra året fattade beslut om nedläggning av Lerbäckshemmet för att spara pengar var det många som reagerade. Hela bygden har på många sätt varit engagerad i äldreboendet.
– Det är ”vårt hus”, vi har bekostat det med våra skatter och gåvor, sade en av de 70 deltagarna på ett möte i Lerbäcks församlingsgård den 3 april i år.
Engagerade ortsbor bildade under hösten 2012 det som sedan blev föreningen Lerbäckshemmets vänner för att försöka rädda äldreboendet. En av de mest engagerade i föreningen är Sonja Cederlöf, en före detta kommunpolitiker som på 1990-talet själv satt som ordförande i socialnämnden i Askersund och även suttit i Kommunala pensionärsrådet.
Sonja berättar om hur ideella krafter ansträngde sig för att göra de gamlas sista tid på hemmet så trivsam som möjligt efter chockbeskedet att de måste flytta. Den 19 november höll man avskedsfest när fyra av de åtta kvarvarande åldringarna skulle bort från demensboendet. Hennes minnesanteckningar berättar om hur det gick till vid detta sista lyckliga tillfälle:
”När Kalle Pettersson med dragspelet, Nanna Larsson med gitarren, Gösta Litbäck med munspelet och sjungande Bosse Johansson stämde upp, lyfte nästan taket av glädjen i publiken. Josefa, assisterad av sonen Manuel bidrog också med sång på spanska! Ingrid och Ulla har vi som ofta är på besök aldrig sett så upplivade och glada. Sånger från förr: Barndomshemmet, Barnatro, Vi gå över daggstänkta berg etc sitter kvar i minnet!”
En vecka senare bjöd Röda Korsets Lerbäckskrets och familjen Sandgren på tårtkalas till minne av en anhörig som tillbringat sin sista tid på hemmet innan han lämnade jordelivet.
– Det var en väldigt trivsam tillställning, men samma kväll flyttade de en av de fyra som då bodde kvar på hemmet, berättar Sonja.
– Jag ser det fortfarande framför mig. Jag stod och såg i fönstret när vi höll på att städa undan efter festen, och de drog ut en kvinna i hissen. Hon satt med ett skynke över axlarna och en kasse i knäet. De skulle ut till en skåpbil utanför ingången och körde ut henne där i regnet. Hon skrek och ville inte åka iväg. Det var hemskt att se.
Striden om försäljningen
Redan i slutet av 2011, då den första avdelningen av Lerbäckshemmet lades ned, cirkulerade rykten om att det skulle göras om till en asylförläggning. När hemmet så stängdes var det också flera som pratade om dessa farhågor med de ansvariga på kommunen.
Kommunstyrelsens ordförande Per Eriksson (S) dementerade dock upprepade gånger att det fanns några sådana planer, enligt flera personer som Nya Tider talat med. Micaela Ramqvist, som arbetade som timvikarie på Lerbäckshemmet, berättar att personalen på äldreboendet tog upp frågan med Eriksson redan innan nedläggningen var fullbordad, och att han då sade att det inte skulle bli någon asylförläggning.
– Han har också sagt det så sent som hösten 2013 när en av våra delegater var där och diskuterade med honom, berättar Irma Sandgren (M), ledamot i kommunfullmäktige och en av de drivande bakom Lerbäckshemmets vänner.
Som ursäkt för nedläggningen av äldreboendet hade kommunens socialdemokratiska styrande angett att det inte fanns någon efterfrågan på sådana platser. För att kunna bemöta detta argument ansökte föreningen om Leader-pengar, ett slags EU-bidrag för utveckling av landsbygden. Då dessa beviljats lät man göra en professionell enkätundersökning i bygden. I maj kunde man presentera resultaten, som tydde på ett stort framtida behov av äldrevård i området, och att många ville bo på Lerbäckshemmet.
Ända fram till augusti försökte Lerbäckshemmets vänner finna olika lösningar i samråd med kommunen. Ett av förslagen gick ut på att fastigheten skulle köpas av det kommunägda bolaget Askersundsbostäder för att kunna drivas vidare som ett 55-plusboende.
– De här förhandlingarna drog ut på tiden, berättar Irma Sandgren. I augusti-september stod det klart att vi inte kunde räkna med kommunen, utan måste komma med ett eget anbud för att ”vara med på banan”.
Det hade under tiden blivit allt tydligare att det fanns flera spekulanter som ville driva asylboende i Lerbäck och att kommunledningen, trots Erikssons tidigare bedyranden, övervägde att anta ett sådant anbud.
Det tog lite tid att få allt i ordning, men den 4 oktober – fyra dagar efter att Rolf Dalhielm lämnat in sitt anbud – lämnade Lerbäckshemmets vänner in sitt eget och erbjöd kommunen 3,5 miljoner kronor för fastigheten.
Märkliga turer
– I de sista stegen med det här köpet känner vi oss lurade, berättar Irma Sandgren för Nya Tider.
Det är under de första två veckorna i oktober allt avgörs. Efter att Lerbäckshemmets vänner lämnat in sitt anbud den 4 oktober händer det saker i kommunens ledning, närmare bestämt hos kommunchefen Madeleine Andersson (S) och ordföranden för kommunstyrelsen Per Eriksson (S). En vecka senare kommer dessa att underteckna dokumentet där de å kommunens vägnar säljer Lerbäckshemmet till URDA Holding.
– Den 4 oktober är en fredag. Klockan ett får jag ett samtal från mäklaren på Svensk Fastighetsförmedling. Hon säger att konceptet är bra men att vårt anbud måste höjas. Senast på måndag måste hon veta om det kommer ett nytt bud, berättar Irma.
Mäklaren får dock nya direktiv från kommunchefen Madeleine Andersson under fredagen – direktiv som är misstänkt lika rent sabotage.
– Klockan 17.05 får jag ett nytt samtal från mäklaren. Nu säger hon att hon pratat med Madeleine Andersson och att det nya budet måste vara hos mäklaren klockan 8.30 på måndag morgon.
NyT: De gjorde det alltså omöjligt eftersom det inte går att få tag på en bank på helgen. Protesterade du inte?
– Jodå, det försökte jag göra, men hon bara svarade att hon inte visste någonting och bara förmedlade vad hon fått för direktiv.
På söndagskvällen den 6 oktober skickar Irma Sandgren ett mejl till mäklaren och Per Eriksson där hon ber om anstånd till tisdagen. Samma kväll får hon tillbaka ett mejl från Per Eriksson där det står: ”Hej. Det har ju varit ganska gott om tid… Ni borde ha varit bättre förberedda. Tidsfristen är nog ute nu.”
Eftersom Per Eriksson inte är ansvarig för försäljningen fäster Lerbäckshemmets vänner ingen större vikt vid detta utan räknar med att de har anstånd till tisdagen. De skickar in sitt nya anbud på 5 miljoner kronor, att betalas i januari 2014.
Oppositionsrådet Per-Olof Thulin (M) hade fram tills nu upplevt att man hade en bra kontakt med Per Eriksson.
– Min tro var att Lerbäcksvännerna, som hade kommit med ett anbud på fem miljoner, skulle få köpa fastigheten. Jag tyckte att det åtminstone fanns skäl att titta närmare på det budet eftersom det var lokalt förankrade människor som tagit fram ett alternativ. Men det brydde man sig inte om, utan då hade man uppenbarligen redan bestämt sig, berättar Per-Olof för Nya Tider.
Det tycks ha varit det intryck Per Eriksson gett på alla som Nya Tider pratat med – att Lerbäckshemmet inte skulle säljas för att bli asylförläggning utan istället säljas till de lokalt engagerade människorna i Lerbäckshemmets vänner. Så skulle det dock inte bli.
Kontraktet skrivs om
Efter att Lerbäckshemmets vänner skickat in sitt nya anbud blir det tyst i några dagar. Per Eriksson är på tjänsteresa i England, och allianspolitiker och Lerbäckshemmets vänner svävar i tron att ärendet ska tas upp vid kommunstyrelsens arbetsutskotts sammanträde den 14 oktober.
Vad som istället händer är att Madeleine Andersson fattar ett tjänstemannabeslut om att sälja fastigheten till URDA Holding. Hon, Per Eriksson och Rolf Dalhielm skriver på kontraktet.
Då han får se kontraktet går oppositionsrådet Per-Olof Thulin in till Madeleine Andersson och Per Eriksson och frågar när ärendet ska tas upp i kommunstyrelsen. Den sista paragrafen i kontraktet, §22, säger nämligen klart och tydligt: ”Detta köpekontrakt gäller under förutsättning att kommunstyrelsen i Askersund i särskilt beslut godkänner detsamma.”
På måndagen sammanträder arbetsutskottet som planerat. Någon diskussion om Lerbäckshemmets framtid blir det dock inte.
Madeleine Andersson har nämligen med sig ett nytt kontrakt. Det är identiskt med det gamla frånsett en avgörande detalj – den 22:a paragrafen finns inte längre med. Inget beslut från kommunstyrelsen krävs, och de behöver således inte diskutera beslutet utan endast ”informera” om det.
Åsa Andersson på Svensk Fastighetsförmedling bekräftar för Nya Tider att direktiven kom från Madeleine Andersson.
NyT: Du har ingen aning om varför kontraktet ändrades?
– Det kan bara Madeleine svara på, jag lägger inga aspekter på det, säger hon.
”Kommunen agerar bank åt Dalhielm”
En av märkligheterna i denna affär är att man rent ekonomiskt accepterade Dalhielms anbud. Enligt kontraktet ska han betala 5,9 miljoner för fastigheten – men till skillnad från Lerbäckshemmets vänner som var beredda att betala 5 miljoner kontant i januari, får URDA Holding det på avbetalning.
Dalhielm behöver bara erlägga 200 000 kronor i handpenning, långt under de brukliga 10-20 procent av köpeskillingen, och får därefter betala av köpet med ungefär två procent i månaden. Kommunen kallar det ”hyrköp”. I september 2015 ska de sista tre miljonerna erläggas. Vid det laget kommer Dalhielm naturligtvis att ha fått in betydligt större belopp än så genom sitt kontrakt med Migrationsverket. Kommunen ger i praktiken ett generöst lån till URDA Holding, trots att Lerbäcksvännerna var beredda att betala kontant.
– Det är helt enkelt ett riktigt dåligt kontrakt, säger oppositionsrådet Per-Olof Thulin till Nya Tider. Han ser dock inga möjligheter att få beslutet upphävt eftersom allt tycks ha gått rent formellt korrekt till.
Nya Tider frågar Irma Sandgren om Lerbäckshemmets vänner fått något liknande förmånligt erbjudande.
– Nej, det har vi inte, trots att vi haft förhandlingar med Per Eriksson och representanter för vår grupp har vi inte fått någon som helst uppfattning om något sådant. Plus att när vi sedan skickade vårt anbud har vi inte blivit kallade till något möte om att diskutera frågan ens. Trots att vårt anbud dessutom var skrivet i den formen, att vi ville diskutera och ville att kommunen skulle vara inblandad, svarar Irma.
Lagvidrigt?
Det är svårt att avgöra huruvida (S)-politikernas odemokratiska agerande är lagligt eller inte. Per Henningsson, förbundsjurist på Sveriges kommuner och landsting, vill inte uttala sig om det specifika fallet men säger att det kan utgöra ett brott mot kommunallagen att delegera alltför stora beslut till enskilda tjänstemän. I kommunallagens tredje kapitel, 9§ slås fast att ”[f]ullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen”. Men vad innebär ”av större vikt” vid en fastighetsaffär?
– Det hänger dels på storleken på kommunen, värdet på fastigheten och så vidare – kort sagt, hur viktig är frågan? Är det en liten kommun och en dyr fastighet som är strategiskt viktig för kommunen så är det ett ärende av större vikt, och det kan inte kommunfullmäktige delegera bort.
NyT: I det här fallet har ett stort antal av ortens invånare protesterat mot försäljningen. Borde inte det kunna göra ärendet till ett ”ärende av större vikt”?
– Jo, absolut. Det handlar om ärenden av ekonomisk vikt eller annan principiell beskaffenhet, och om det är en politiskt brännbar fråga så är det precis en sådan sak som talar för att det handlar om ett sådant ärende.
Huruvida någon kommer att anmäla kommunen för att få ärendet prövat återstår att se.
Vägrar att svara
Vi har förstås många frågor till Per Eriksson och Madeleine Andersson. Hur kommer det sig att ni ignorerade en protestlista som undertecknats av mer än en tiondel av hela kommunens invånare? Varför ska ni uppföra ett splitter nytt äldreboende i Askersund ifall det nu inte fanns någon efterfrågan på sådana platser? Varför har ni antagit ett bud som i praktiken innebär att kommunen agerar bank åt Dalhielm? Varför har inte Lerbäckshemmets vänner fått ett lika förmånligt erbjudande? Hur tror ni att det kommer att fungera med över hundra asylsökande i lilla Lerbäck? Tycker ni att ni tagit hänsyn till ortsbornas vilja? Har ni lärt er något av Gärdshyttan? Skulle ni själva vilja bo i Lerbäck nu?
Frågorna är många, men särskilt många svar får vi inte. När TV 4 i slutet av 2012 ville ha svar från Madeleine Andersson angående behandlingen av de gamla på Lerbäckshemmet vägrade hon att ställa upp på intervju. Nya Tider får inte ens tag på henne, trots upprepade försök.
Till slut når vi fram till Per Eriksson. Då har han redan läst vår förra artikel om Lerbäck, men istället för att bemöta anklagelser som Lerbäcksborna framför mot honom, låter han arrogant.
– Jag är inte så säker på att jag är intresserad av att uttala mig. Jag har ju tagit del av er artikel tidigare så jag tror inte att jag har några kommentarer faktiskt.
NyT: Jag skulle vilja veta några saker. Till att börja med lämnades det in 1300 namnunderskrifter av folk som protesterade mot nedläggningen. Hur kommer det sig att ni ignorerade protesterna?
– Dem har vi inte ignorerat. Det betyder ju att det är 88 procent som inte har skrivit på. Du kan gärna göra en… nej, jag ställer inte upp på en intervju i din tidning, så är det. Så! Tack ska du ha! Hej! Hej!
Den första busslasten med asylsökande har i skrivande stund redan anlänt till orten – snabbare än vi hade uppgifter på vid förra numrets pressläggning. Hur det ska gå kan bara framtiden utvisa. Nya Tider lär i alla händelser återkomma till Lerbäck.
—
Artikeln har tidigare publicerats i pappersupplagan av Nya Tider. Bli prenumerant idag för fler reportage!
