Reuterholm och sökandet efter ljuset

”En afton (också i januari månad), då jag för att arrangera drottningens spelpartie satt ensamen i det långa röda förmaket på Gripsholm, att afbida Hs. Maijsts utkomst från dess inre rumm, gafs en annonce af 3 starka slag i den yttre väggen af rummet, som vetter emot trädgården, dit ingen menniskia vintertiden kommer. Detta var kl 8. om aftonen och således just hvid samma timma dödsfallet skedde.”

Detta är vad kammarherren och frimuraren Gustaf Adolf Reuterholm (1756–1813) berättar i Samling af maçonnique händelser. Till egen ro och hielpreda för minnet uptecknade uppå Svidja år 1784 af G.A.R., som finns återgiven i sin helhet i Kjell Lekebys verk Gustaviansk mystik: Alkemister, kabbalister, magiker, andeskådare, astrologer och skattgrävare i den esoteriska kretsen kring G.A. Reuterholm, hertig Carl och hertiginnan Charlotta 1776–1803. Vad Reuterholm skildrar i citatet ovan är hur han genom ett meddelande (annonce) från andevärlden underrättades om att hans mor, Maria Gyllenstierna af Lundholm (1716–83), avlidit. På den här tiden trodde nämligen frimurare att andevärlden kunde sända meddelanden till de levande, bland annat genom knackningar i väggen. Annonce var det samtida franska låneordet som 1700-talets frimurare alltid använde när det gällde detta.

Frimureriet i 1700-talets Sverige

Den allra första frimurarlogen öppnades i Sverige år 1735 på initiativ av Axel Wrede-Sparre (1708–72) som blivit frimurare i Frankrike fyra år tidigare, vilket blev början på etableringen av Svenska Frimurare Orden. Då allt fler män blev upptagna i orden växte den och fler loger öppnades. Frimurarorden fick särskilt starka fästen i Göteborg och Stockholm på 1700-talet och i huvudstaden kom frimureriet att frodas inom adeln och senare även inom kungafamiljen efter att kung Adolf Fredrik (1710–71) upptagits i orden. Kungens tre söner – Gustaf (1746–92), Carl (1748–1818) och Fredrik Adolf (1750–1803) – blev nämligen också frimurare och Carl kom dessutom att år 1776 ta upp sin maka, Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), i frimurarorden. Hertig Carl, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta och kung Gustaf III kom alla tre att ha egna esoteriska frimurarkretsar vid hovet.

Som det framgår i artikeln om Illuminatorden (eNyT v. 37/2019) så fanns det mer än en sida av upplysningstiden. Den mer kända är ifrågasättandet och kritiserandet av inte bara den rådande samhällsordningen utan även av prästerskapet, teologin och religionen. Förnuftet och intellektet kom att värderas högt under den här tiden, inte minst i just det sammanhanget. Parallellt med den sidan av upplysningen växte dock illuminismen fram och kan, som Lekeby skriver, ”betecknas som en reaktion mot upplysningsfilosofins ensidiga kult av förnuftet som inte gav mystiken och människans djupare behov mycket utrymme”. Illuminismen var, som Lekeby noterar, präglad av ”senantikens hermetiska och platonska tradition, renässansens nyplatonism, kristna teosofi och kabbala”, men även av radikalpietismens naturlära och alkemi.