Regina Lund: Jag älskar Sverige

Jag älskar Sverige, jag bara gör det.

Jag är svensk på både mam­mas och pappas sida, lite danskt och vallon på farmor och farfars sida. Farmor var lika vacker och mörkhårig som vår vackra drottning Sil­via, men annars är det Kalles kaviar: blont och blåa ögon så långt det går att spåra bakåt i tiden.

Jag råkar vara född i Vaasa, Fin­land, för min svenska pappa var nor­ra Europas yngste teaterchef någon­sin på Svenska Teatern i Vaasa. Han var bara 22 år, teaterchef och regis­sör, och förälskade sig i min svenska dansös och filmskådis till mamma, som blev teaterskådespelerska i min pappas regi. Jag ammades backstage direkt efter att jag föddes, eftersom mina föräldrar jobbade på teatern, så man kan säga att jag föddes in i teatern. Ett år var jag där för att sedan komma till Stockholm och Karlavägen, mittemot dåvarande Arkitekthögskolan och statyn av Mi­chelangelo. Mamma och pappa skil­de sig när jag var två och ett halvt år och skaffade nya familjer. Jag växte upp med min farmor och farfar i Gävle, Sverige.

Jag älskade att gå i skolan och jag älskade svensk skola. Det var lugnt, hälsosamt, snällt, respektfullt, roligt och fokuserat.

Jag gick på Solängsskolan och täv­lade och vann guld som elitgymnast för Gefle gymnastikförening. Fan­tastisk utbildning, underbara lärare och tränare som fantastiska Sverige skolat fram. Som elvaåring gjorde jag filmdebut i Sveriges Television ihop med min storebror i regi av min pap­pa och som tolvåring började jag stå på scenen som dansare, sångerska, skådespelerska och komiker. Samti­digt gick jag i skolan hela vägen upp till gymnasiet, Borgarskolan i Gävle, med ett avbrott för sista året på high school i Salt Lake City, Utah, USA, där jag spelade vattenpolo. Var dansare i East High Dance Company och tog alla klasser man kunde ta från col­lege preparation English, läsandes Siddharta Gautama till health, swim­ming, creative writing där jag fick ex­tra poäng för att läsa mina svenska dikter högt och skriva ny fri poesi på engelska. Vi fick sova och lyssna på musik för inspiration, vilket var väl­digt givande, för att sedan springa vi­dare till spanska, avancerad franska och computer literacy, där jag lärde mig skriva artiklar snabbare än vi kan säga mellanmjölk.

Jag gled mjukt genom high school, kändes det som. Mjukt och lätt efter­som den svenska utbildningen hade gett mig så mycket ryggrad och så mycket fakta och kunskap att jag lätt hade kunnat åka till vilket land som helst i världen och studera. Jag älskar Sverige för det. Mitt självförtroende som ödmjuk innehavare av stor kun­skap gjorde mig stark och gjorde att jag kunde lära mycket inom många olika områden snabbt, och utan åt­hävor.

Allt flöt på svenskt och lagom. Förutom den gången då det blev lite uppståndelse, när jag i mina då 17-åriga kurvor och blonda hårsvall valde att göra en mycket fysisk dans om längtan. Det var en solodans i vit leotard med endast en kudde som re­kvisita, utan trosor och bh under leo­tarden, på East High Contemporary Dance Companies avslutning. Bland mormoner i helkroppstäckande klä­der var det en aning uppseendeväck­ande. Inget planerat från min sida, då jag tyckte att det var helt normalt att ha danskläder utan underkläder som gjorde fula linjer – esteten i mig talade och klädde mig, men det gjor­de min lärarinna upprörd även om hon gillade min koreografi. I övrigt som sagt flöt jag svenskt och lugnt genom korridorerna som en känslig liten plugghäst i fina kläder, då jag var mycket modeintresserad. Gick upp tidigt och tränade simning och simhopp och levde disciplinerat.

Jag var hur som helst discipli­nerad, tack vare min farfars tidiga morgongymnastik, men även från svensk skolgång. Jag älskade att gå i skolan och jag älskade svensk skola. Det var lugnt, hälsosamt, snällt, res­pektfullt, roligt och fokuserat.

Tack Solängskolan i Gävle.

Tack Borgarskolan i Gävle.

Tack Sverige.

Helt underbar skolgång.

Jag älskar Sverige för det.

Vi är inte högljudda, vi svenskar. I Sverige får vi säga vad vi vill och jag älskar Sverige för det, vi har ytt­randefrihet, allemansrätt och tryck­frihet, fantastiskt fungerande lokal­trafik, underbara skolor och lärare, idrott, hälsan är god, vi har det rent omkring oss och vi är hövliga mot varandra och vi sorterar våra sopor, bara en sådan sak, det är underbart. Det finns ju inget som behöver debat­teras där.

I Sverige får vi säga vad vi vill och jag älskar Sverige för det, vi har yttrandefrihet, allemansrätt och tryckfrihet, fantastiskt fungerande lokaltrafik, underbara skolor och lärare, idrott, hälsan är god, vi har det rent omkring oss och vi är hövliga mot varandra och vi sorterar våra sopor, bara en sådan sak, det är underbart.

Debatt förresten, jag tror inte rik­tigt på dualism, ergo heller inte på att debattera. Även om det kan vara kul ibland vet jag inte om det på riktigt leder till något konkret förbättrande. Jag kan ha fel, men empiriskt i detta livet har jag endast sett resultatet i själva underhållningsvärdet. Går det till exempel att göra en riktigt bra actionfilm utan dualism, utan kon­flikt. Är det möjligt? Vore kul att göra – jag har kanske missat om den re­dan finns. Jag har länge tänkt att det känns som om tidigare filmers och pjäsers tydliga konflikter, dualism och vändpunkter numera är mer flytande, mer altruistiska rollfigurer och rollfigurer mindre upptagna av att vilja ha rätt mot de andra som har fel.

Jag gillar den utvecklingen, men samtidigt älskar jag passionerat de riktigt geniala actionfilmklassiker­na som James Bond, Jason Bourne-fil­merna och alla de första men även de senaste Mission Impossible-filmerna. Jag är en stor beundrare av dessa och njuter till fullo när det goda segrar över det onda, men även de filmerna har fler lager nyanser av vad som är rätt och fel och gott och ont.

Sådana filmer gör politik intres­sant och spännande. Även om det är fiction så blir det på riktigt på ett in­telligent och estetiskt sätt.

Jag är inte intresserad av politik rent privat, som skådespelare abso­lut, spelar gärna politiker, har spelat stadssekreterare för Kristdemokra­terna i en komedi på scen, men inte privat – jag kan inte säga att jag älskar det, men jag kan älska roller, vänner, kollegor, släktingar och familj som är politiker eller älskar politik.

Jag tycker att när man älskar nå­got behöver man inte veta allting om det man älskar. Det verkar ibland rent statistiskt som att det är mer tillåtet att hata någon eller något utan att känna personen eller området el­ler ha någon som helst faktakoll eller sanning bakom. Det är min erfaren­het i detta livet, så då tycker jag att vi kan väl låta vågskålen slå över åt att vi får säga att vi älskar företeelser, länder, djur, yrkesgrupper, saker, människor eller vad det än må vara, utan att veta så mycket om dem.

Jag tycker vi ska vara lite mer hög­ljudda i vår beundran och kärlek i Sverige – jag tror det är bra för folk­hälsan och för hela planeten, hela universum och alla galaxer.

Som debatten om AI till exem­pel. Det är så många som hatar AI utan att veta något om det, men lika många, men ändå färre tycks det mig, verkar älska det. Jag undrar lite varför. Det är ju en skön utveckling vi skapat något sånär kollektivt på planeten och över landsgränser. Det är ju en bra grej.

Kan vi inte bara kollektivt säga: Ja, vi älskar AI?

AI ger hjälp till de som inte kan gå eller röra sig, det ger enorma medi­cinska fördelar. Det är vi som styr, det är vi som hittat på det. Kan vi inte bara kollektivt som planet gilla något? Jag inbillar mig att det skulle vara väldigt produktivt och lycko­bringande inför framtiden.

Att vi alla kollektivt fokuserar på det vi gillar och tycker är kul och positivt – för om vi fokuserar på det vi gillar så växer det. Om vi riktar kameran, texten och vårt fokus mot det vi gillar, tycker är vackert, njuter av och tycker är kul tror jag att det växer.

Jag vet att det är naivt i mångas ögon, men jag tycker mig empiriskt ha upptäckt, om jag är forskare i mitt eget liv, att när jag fokuserar på nå­got kul blir livet kul och jag blir star­kare och kan hjälpa fler.

Jag tycker att det vore så kul om vi alla bara kunde enas på klotet om fler saker – vi kan ju det – vi vet ju hur vi gör – vi börjar i det lilla som är det största – som till exempel att rent vatten är viktigt, och mat, sol, luft, växter, djur, kärlek, passion, be­undran, glädje, någon slags familj, behöver inte vara biologisk men fa­miljekänsla i någon form, vänner eller husdjur, en sak att vara passio­nerad över, lära sig nytt, nyfikenhet, upptäcka, uppfinna, skapa, skapa, skapa, ensam eller med andra, män­niskor behöver andra människor, tro, intresse, spänning, äventyr. Det finns ju så mycket och massor av saker som till exempel vatten, som ingen på hela planeten behöver ägna tid åt att debattera, ifrågasätta eller argumentera mot.

Jag förbehåller mig rätten att vara en fri konstnär som får älska passio­nerat och fritt och uttrycka det jag tycker och tänker och känner, och jag förbehåller mig rätten att slippa hata. Jag kan inte allt om Sverige el­ler andra länder, eller andra männis­kor heller, men jag vet att jag älskar massa saker, människor, djur, förete­elser, länder och så vidare. Jag älskar Sveriges natur, människor, konst, ar­kitektur, mode, design, musik, film, teater, sjukvård. Jag älskar att vi är disciplinerade, renliga, snälla, rela­tivt lågmälda och mjuka i vårt sätt.

En utländsk vän som bor i Sverige sa till mig för en massa år sen, när jag var sjuk och inte gick till doktorn: ”Regina du måste vara sjuk som en utlänning, du måste skrika och väs­nas och be om massa hjälp och det måste låta värre än det är – då får du hjälp på riktigt. Du kan inte vara svensk när du är sjuk.”

När jag fokuserar på något kul blir livet kul och jag blir starkare och kan hjälpa fler.

Jag älskar svenskars sannings­enlighet, tillit, trovärdighet, ärlighet och blygsamhet och jag älskar mina utländska vänners förmåga att ut­trycka sig starkt. Jag tyckte det var komiskt då, men jag tror det ligger massor av sanning i det så jag för­sökte lära mig och jag tror att alla svenskar kan ta lite lärdom av det där starka uttrycket när det gäller passion, beundran, kärlek, vilja. Jag menar inte att vi ska överdriva eller ljuga, men jag önskar att vi svenskar älskar mer.

För svenskar och Sverige är äls­kade. Glöm inte det.

Du som läser detta är älskad. Jag tror vi glömmer det för vi inte säger det så ofta. Låt oss lära oss att älska tillbaka på fler språk än svenska.

Och för att ge kärlek måste man få så här får ni Sverige och svenskarna:

Jag älskar er.