Den svenska journalistkåren och kultureliten blir allt mer förvirrad. Stefan Löfven svamlar om hakkors i en debatt med Jimmie Åkesson så att Expo ser sig tvungna att rätta statsministern för att minimera skadan. Allt fler inom det borgerliga blocket pratar öppet om samarbete med SD, medan partiledningarna tar förnyat avstånd.
Mikael Olsson Al Safandi, före detta programdirektör på SVT, kräver att varken undertecknad, Jimmie Åkesson eller Donald Trump ska få släppas fram i direktsändning, utan bara i bandade intervjuer så att de ska kunna censureras i efterhand. Detta samtidigt som andra journalister, som den tidigare censurivraren Åsa Linderborg börjar tala om nödvändigheten att diskutera sakproblem med sina motståndare.
SVT-medarbetare gör i det närmaste uppror mot sin chef Jan Helin som vill porta vissa röster, samtidigt som enstaka aktörer blir allt mer hysteriska och kallar alla som inte tycker som dem för ”nazister”.
Angreppen mot alternativa röster blir allt mer desperata, samtidigt som man börjar skylla på varandra. I detta nummer har vi en ingående artikel om den senaste debatten på Publicistklubben (med den passande förkortningen PK) som illustrerar oordningen i journalisternas tidigare så enade front. Där fick låtsashistorikern Henrik Arnstad höra att han ”inte har någon trovärdighet” och att man borde ha förstått hur det skulle sluta när man satte Vávra Suk att debattera mot ”en sån som Henrik Arnstad”.
Det är komiskt att höra hur det politiskt korrekta etablissemanget börjar träta inbördes om vem som bär skulden till att hela deras korthus börjar rasa samman. De bär ju alla en del av skulden. Vissa verkar dock fortfarande vara helt blinda för vad som håller på att ske. Mikael Olsson Al Safandi hävdade till exempel på allvar att man ska fortsätta tysta obekväma röster och ge en kraftigt förvanskad bild av verkligheten samt strunta i de varnande rösterna från kollegor om att man annars ”förlorar förtroendekapital hos den allmänna opinionen”.
Åsa Linderborg är mer verklighetsförankrad och argumenterar numera för att man blir tvungen att ta debatten. Hennes argument har dock inget med yttrandefrihet och demokrati att göra, utan helt enkelt att totalitära metoder som att ”mobba SD:s väljare och ignorera partiet” inte ger avsedd effekt längre.
Den påtagliga förvirringen liknar den man ser hos en armé som varit övertygad om sin egen överlägsenhet, men plötsligt börjar inse att den håller på att förlora slaget. Och det är precis vad som håller på att hända. Pendeln håller på att svänga – snabbare än de flesta vågat hoppas på.
Att statsministern kallar Sverigedemokraterna för ”nazister” beror på att det i decennier varit journalisterna som satt agendan för samhällsdebatten och haft monopol på etikettering och problemformulering. Politikerna har bara haft att följa. När nu vissa journalister ser ”nazister” i varje buske blir Löfven vilsen. ”Nu får ni bestämma er hur jag ska säga”, hör man nästan en förvirrad Löfven vädja.
Ju mer absurda anklagelserna blir, desto mindre effekt har de. Det finns troligen ingen – inte ens Löfven själv – som tror att SD är nationalsocialister. Det är dock lögnen som i åratal använts som främsta verktyg för att tysta kritiker. Vi ser fortfarande samma taktik tillämpas, men nu blir det allt mer genomskinligt och genomskådas av allt fler.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski kallade i SVT undertecknad för ”odemokratisk”, men alla kunde se mig dagen innan, där jag förklarade att Nya Tider i grunden är ett demokratiprojekt, där väljarna får allsidig och korrekt information för att kunna fatta ett välgrundat val vid valurnan.
Ett annat exempel är Mikael Ringlander i Svenska kyrkan som argumenterar så här i en artikel i Kyrkans Tidning nr 40/2016: ”Mässan är ett forum för dialog. Nya Tider är inte intresserade av det. Då har de heller inget där att göra.” Alla vet i dag att Nya Tider mer än gärna tar debatten, och att det tvärtom var omöjligt för SVT att hitta någon som vågade debattera mot mig.
Systemet lider allt fler nederlag, och processen är accelererande. Ju mer man försöker sabla ned alternativa media, desto mer växer vi tack vare publiciteten detta ger oss. Nedtystning fungerar inte, för då får vi växa ”oemotsagda”. Svartmålning fungerar inte, för då får vi publicitet.
Det kan inte vara lätt att vara politiskt korrekt i dag.
