Om jag varit 16 år hade jag också skolstrejkat
Jag är övertygad om att Greta Thunberg varit dödligt uppriktig i sitt uppsåt. Vad kan en känslig ansvarsfull ung människa tro när den offentliga sanningen är att mänskligheten håller på att arrangera naturens, livets och sitt eget släktes undergång? Och om trots detta ”ingen gör något”?
”Vi barn gör ju oftast inte som ni säger åt oss att göra. Vi gör som ni gör. Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid så gör jag det med.”
Greta Thunberg, augusti 2018
Jag gjorde en gång något liknande. Det var 1969 och jag hade läst ”Tyst Vår”, ”Plundring, svält, förgiftning” och ”Befolkningsbomben”. Det var uppenbart att mina föräldrar och hela den vuxna välden ”skiter i min framtid”. Jag var 15 år och handmålade två stora affischer som föreställde döda fiskar och fåglar med en uppfordrande text och klistrade en tidig morgon upp dem på dåvarande Kanslihusets port med tapetklister. Jag vågade dock inte, som Greta, sitta kvar personligen, men jag skolkade från skolan. Några dagar senare eldade jag upp min tyska grammatik på skolgården och försökte uppvigla mina klasskamrater att följa mitt exempel. När det var skrivning i historia lämnade jag in blankt och skrev en ilsken protest istället.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
