För värnandet av svenska språket

Den första juli 2009 trädde en ny svensk språklag i kraft. Syftet med den här lagen är att dels att ange svenskans och de fem nationella minoritetsspråkens ställning samt att värna om svenska språket. Lagen fastställer även att Sveriges huvudspråk är svenska och i 5§ klargörs att ”Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige skall ha tillgång till och som skall kunna användas inom alla samhällsområden.”

I Statens offentliga utredningar (SOU) 2008:26, som bär titeln Värna språken – förslag till språklag, får man veta att förslaget till denna språklag lades fram efter att en utredning ledd av Bengt-Åke Nilsson, som tidigare varit regeringsråd, tillsatts år 2007 med uppdraget att ”utarbeta ett förslag till språklag, där det svenska språkets ställning regleras.” Anledningen till att detta uppdrag skulle utföras var, enligt SOU 2008:26, att den svenska språksituationen ”förändrats under senare år.”

Svenskans förändrade ställning

I SOU 2008:26 noterar utredningen att svenska språkets ställning ”inte längre” är självklar främst till följd av internationaliseringen och samarbetet med olika nationer som ”blivit mer omfattande för Sveriges del inte minst genom medlemskapet i den Europeiska unionen.” Andra orsaker till svenskans förändrade ställning som tas upp av utredarna är det engelska språkets inflytande och ”influenserna från alla språk som talas av de personer som flyttat från andra länder till Sverige.” Det noteras även att då Sverige ”sedan 1999 har fem erkända nationella minoritetsspråk” har det satts ”fokus på det förhållandet att vi inte har någon reglering av det svenska språkets ställning.”

Allt detta fick utredningen att dra slutsatsen att det ”blir därmed allt tydligare att vi i Sverige bör värna om ett gemensamt språk, ett komplett och samhällsbärande språk. Att det skall vara det svenska språket är en given utgångspunkt.”