Jag har sällan upplevt katarsis under påverkan av konstverk och därmed fått erfara en själslig förädling. En gång var det hösten 1979, då jag i Stockholm lyssnade på Johann Sebastian Bachs konsert i a-moll för fyra cembalor och blev förvånad över att så underbart vacker och perfekt musik hade skapats. Senare framgick det att ursprunget var Antonio Vivaldis violinkonsert som Bach hade transkriberat till en annan form. Inom litteraturen genomlevde jag detsamma 1967 när jag läste Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Och naturligtvis hände det när jag tittade på Andrej Tarkovskijs två mästerverk Solaris och Stalker. De senaste åren har dessa upplevelser blivit alltmer sällsynta. Toivo Kurmets ytterst vackra Fragmentariska symfoni, som spelades in i Sverige, tillhör också denna kategori av kreationer. Estlands chefdirigent Eri Klas bedömning var träffande: ”Genialiskt!” Kurmet bodde flera år i Sverige, men hans symfoni spelas inte här.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
