Den lilla folkliga protesten och mediernas mobilisering

Huruvida människor som har tagit sig in i landet illegalt, sedan inte accepterar ett eller tre avslag på en asylansökan och ockuperar ett torg för att framföra ett antal krav, ska stanna i landet, är sannerligen inte en fråga om rasism eller antirasism, utan ännu ett bevis för att ordet “rasism” numera är helt sammanvävt med invandringspolitik. På samma sätt är knappast aktivism för ett inflöde av afghanska män utan asylskäl “antirasism”.

Att det var trevligt att se lördagens protest beror främst på att det är så ovanligt i landet där man “knyter näven i byxfickan” och har en sorts automatisk tillit till auktoriteter, som i dag huvudsakligen utgörs av medier. Som vanligt gjordes ett stort nummer av att den andra sidan var fler till antalet, men att endast kravallvänstern i Sverige kan samla 1 000 personer till vad som helst, när som helst, är välkänt, och speglar inte på något sätt opinionen i stort.

Det är förstås lite ledsamt att inte ens ett så slående exempel på Sveriges asylhaveri kan locka fler än ett hundratal personer att protestera på plats, men vi har ingen historia av stora folkliga revolter eller revolutioner. När Gustav Vasa säger att vi ska bli protestanter, så blir vi det, och när medierna proklamerar att asylinvandringen måste vara omfattande, eftersom det är en fråga om godhet och människosyn, blir det för många människor svårt att gå emot den påbjudna linjen och placera sig själv bland de förkastliga. Man vill ju höra till, inte klanen eller familjen, utan staten.

Jag tror definitivt inte att denna lilla manifestation visar att “måttet är rågat” eller att “nu vaknar svenskarna”, utan helt enkelt att så få sympatiserar med illegal afghansk invandring att ett hundratal vanliga människor för en gångs skull vågade sig ut. Mer än så blir det knappast, för i Sverige skulle Ceauşescu aldrig ha fördrivits. Ungerns premiärminister Viktor Orbán förklarade att han “skulle ha hängts i en lyktstolpe” om han hade accepterat EU:s migrantkvoter, men här kan Fredrik Reinfeldt gång på gång håna svenskarna och ändå få applåder. På sätt och vis har vårt lugn och vår konflikträdsla också tjänat oss väl, men undergivenheten inför auktoriteter är ändå något osund.

Medierna har också gjort en stor sak av vad som ropades från den protesterande sidan. Jag kan hålla med om att alla slagord inte var under av saklighet eller fyndighet, men vi talar alltså om vanliga människor utan vidare koordination eller demonstrationsvana, som för en gångs skull ville höja sina röster. Rent patetisk blir mediefigurernas falska upprördhet över “inga afghaner på våra gator”, där de låtsas aldrig ha hört något så förfärande förut. I sig skulle ett sådant slagord kunna kallas rasistiskt i ordets rätta bemärkelse, men de flesta på den invandringskritiska sidan inser förstås att det var en drift med kravallvänsterns eviga “inga rasister på våra gator”, som varje sverigedemokrat eller deltagare på Folkets demonstration har hört till leda.

I morse bjöd som så ofta TV4 på det kanske mest förljugna inslaget, där man lyckas få en protest mot illegal afghansk invandring att handla om nazism och rentav judar. Observera den fantastiska inledningen, där den enkle tittaren inte behöver bilda sig en egen uppfattning:

Här skulle man vilja ställa så många frågor. Språkbruket är närmast orwellskt, där människor som vill säga någonting som avviker från maktens linje på ett märkligt sätt “verkar mot yttrandefrihet”. När man väljer att intervjua Jean-Pierre Barda, av alla människor, om denna situation, blir det så bisarrt att jag nästan saknar ord. Festligt nog råkar han dock bjuda på några uttalanden som egentligen går emot kanalens värdegrund, då han trivs i Israel på grund av samhörighet med, hör och häpna, “identitet och kultur”. Att någon just då hörs skratta i bakgrunden förtar inte heller inslagets komiska aspekt. Dessutom nämner han att israeler är luttrade när det gäller terrorattacker, vilket även de flesta av TV4:s tittare känner till inte beror på nazister, utan på att landet ligger i det Mellanöstern som Sverige ska bli.

Programledare Anders Pihlblad är dock inte den som låter verkligheten komma för nära, utan för åter in frågan på “nazister”. Vad han verkar ha velat höra från Barda, är att denne var tvungen att lämna Sverige på grund av all nazism, men det bjuder denne inte på. Det som förblir outtalat, själva elefanten i rummet, är förstås att i Sverige och Europa är det inte främst nazister som utgör ett hot mot judar, utan givetvis muslimer och alltså anhängare av samma ideologi som de omhuldade afghanerna.

Observera hur Pihlblad sedan sammanfattar Bardas kommentarer helt enligt den berättelse han själv vill se, men som aldrig sades av Barda. För säkerhets skull har man också bjudit in Willy Silberstein, som inte heller vill vara riktigt ärlig om situationen, men varför judar känner sig särskilt otrygga i Malmö kanske några tittare ändå förstår. Han drar sig inte för att helt enkelt ljuga om manifestationen på Medborgarplatsen, där tämligen vanliga människor utan vidare stämplas som “nazister”. Lite roligt är också att han ifrågasätter att dessa personer ska få demonstrera “mitt i stan”, alltså exakt samma plats där personer som inte ens ska vara i landet kan slå sig ned dag efter dag. I denna snedvridna framställning blir de som i själva verket pläderar för att afghanska män utan asylskäl ska fortsätta att söka sig till Sverige, på något sätt motståndare till förföljelser under andra världskriget.

Detta inslag var groteskt även med TV4:s mått mätt, men jag tror att också denna överdrivna propaganda i viss mån fungerar. Man inarbetar en koppling mellan invandringsmotstånd och nazism, vilket sedan leder till att man kan breda ut sig om förintelse och saknade släktingar. För övrigt gjorde hans syster Margit Silberstein exakt samma sak, där en text med detta tema hyllades av hela medieetablissemanget, i vanlig ordning med formuleringar som “oerhört starkt” och “viktigt”. Då ska man komma ihåg att hennes text riktades mot den duktige skribenten Johan Hakelius, som hade haft mage att påstå att han inte upplevde att NMR dominerade hela Almedalen. Det räckte för att klassas som ett brott mot värdegrunden.

Sverige kallas ibland för en demokratur, vilket inte minst beror på hur de likriktade medierna agerar. Här fängslas människor inte för sina åsikter, men debatt kvävs och förvrids, och propagandan kring frågor om nation och invandring ligger inte långt ifrån en verklig diktaturs.

Texten har tidigare publicerats på Tobbes Medieblogg.