Frågan om återvändande IS-terrorister är intressant, även rent språkligt. I debatten har de kommit att kallas ”IS-återvändare”, men då har man låtit vänstern definiera orden. Faktum är att de allra flesta som åkt till Mellanöstern för att strida där under Mohammeds sigill kom därifrån till Sverige för kortare eller längre tid sedan. De borde med andra ord kallas ”IS-återinvandrare” när de väljer att invandra till Sverige en gång till. En ”IS-återvandrare” borde då logiskt sett beteckna en person som åker från Europa till Mellanöstern för att ansluta sig till Islamiska staten.
Lite skruvat kanske, men det visar samtidigt vilken makt man får genom att kontrollera språket och ordens innebörd. En som ”återvänder” förstås på något sätt höra hemma dit han återvänder. Eftersom han en gång har åkt därifrån. Och vänsterdebattörerna anser ju att alla IS-terrorister egentligen är ”svenskar”.
Julia Caesar kommenterar i en krönika i detta nummer debatten om ”IS-barnen”, och hur absurd den blivit. Redan den 11 april kom så regeringens kapitulation för medias snyftartiklar, då utrikesminister Margot Wallström (S), sade att ”Vi måste ju agera humanitärt” eftersom ”hjärtat brister”. Julia spår att nästa steg blir att en särskild delegation från UD reser till Syrien och hämtar alla barn och deras IS-föräldrar med charterflyg. Hon påminner oss om ”Guantànamosvensken” Mehdi Ghezali, som hämtades hem med regeringsplanet och togs emot som en kung med blommor på Skavsta. Hur många skulle bli förvånade om det blev så den här gången också?
