År 1943 distraherade den tyske fysikern Werner Heisenberg sig själv från andra världskriget genom att fundera över ett problem i kvantteorin. Förutsägelser om hur partiklar skulle bete sig gav ibland meningslösa, oändliga resultat. Dessa oändligheter fick Heisenberg att misstro det sätt på vilket kvantfysiken beskrev verkligheten, och att förvänta sig att en revolutionerande ny teori så småningom skulle omkullkasta partikelfysiken och lösa problemet. Men även om det inte fanns någon sådan teori tillgänglig, insåg han, kunde framsteg fortfarande göras. Nyckeln var att fokusera på obestridliga fakta som skulle vara giltiga oavsett vilken ny teori som skulle kunna dyka upp i framtiden.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
