Efter andra världskriget lyckades Europas socialiströrelser inklusive socialdemokratiska sådana i en ohelig samverkan med Sovjetunionen att få nazism och fascism betecknade som högerrörelser. Att vänstern skulle erkänna sitt släktskap med de två besegrade ideologierna var uteslutet.
Bland huvudskälen man använde var, att dessa ideologier stod för ett privat näringsliv samt nationalism. Men påståendet är vilseledande. Låt oss därför granska fascismen. Dess två grundare, vilka själva hade en lång historia som socialister, försökte egentligen att utveckla socialismen. Genom att lägga nationalism till sin ursprungliga ideologi – socialism – såg de sig utveckla denna till något bättre och slagkraftigare. En ”sannare” socialism, enligt deras egen mening. Människor skulle känna en tillhörighet till partiet inte bara genom sin samhällsställning utan också genom medborgarskapet. Man hade insett att ren marxism inte var tillräcklig för att väcka och ändra Italien. Lenin hade kommit till samma slutsats och utvecklade därför sin lära ”marxism-leninism”, vilken medförde att Ryssland kunde övertas genom en kupp av en fanatisk elit stödd av kapitalister i Amerika. Att han drog Ryssland ur första världskriget byggde dock fortfarande på övertygelsen om att den stora striden i Europa skulle stå mellan arbetarklassen och den förtryckande klassen, inte mellan nationer. Både franska och tyska arbetare skulle snart rikta sina vapen mot de egna förtryckarna, i stället för att skjuta på varandra. Som bekant blev det inte så.
Stalin närmade sig fascismen än mer när han frångick den internationella principen i socialismen och tvärtom betonade ”Moder Ryssland” och kampen mot axelmakterna som ett ”patriotiskt krig”. Nationell gemenskap var och är en mycket starkare motiverande faktor än klass.
Det stämmer att Italiens utrikespolitik var formad av en aggressiv och militärt baserad nationalism (till skillnad från nationalsocialismen grundad i medborgarskap och inte ras) och imperialism. Detta ligger dock mycket närmare Sovjetunionens agerande och kan knappast jämföras med borgerliga högerregeringars utrikespolitik under – säg – 1900-talet. Inga demokratiska borgerliga regeringar i Europa har någonsin gått till angrepp mot andra europeiska demokratier. Och idag, om man talar om Sverige, kan Moderaternas typ av nationalism knappast nämnas i sammanhanget. Att jämföra SD:s milda inåtriktade nationalism med Italiens aggressiva erövringspolitik är löjeväckande. Så nationalism är inget, som sammanför borgerliga partier med fascismen.
Fascismens grundande och utveckling
Om man i övrigt jämför fascismens program och åsikter med borgerliga ståndpunkter, finner man knappast några likheter. Fascismen är genom sitt program och sin genomförda politik en djupt kollektivistisk rörelse med stort misstroende mot den enskilde individen och privat näringsliv.
Benito Mussolini var under 14 år en italiensk socialist tillhörande den revolutionära grenen av partiet, och som av sin partiledning under nittonhundratalets första decennium gavs ansvaret att driva en viktig socialistisk tidning. Hans åsikter senare om att Italien borde gå med i första världskriget medförde en strid, som gjorde, att han lämnade partiet. Eftersom marxismens politiska huvudtes, klasskampen, inte visat sig fungera – arbetarna förkastade inte det borgerliga samhället för att sluta upp bakom revolutionstanken – började Mussolini att intressera sig för det nationellas betydelse. Efter världskriget kombinerade Mussolini åsikter från den socialistiska doktrinen med ett utpräglat nationellt tänkande. Han såg sig som en person som kompletterade marxismen med nationalism, vilket gjorde ideologin starkare.
En beskrivning av fascister har sagts vara, att de är socialister med en nationell identitet. Detta medförde en konflikt med den internationella socialismen, som utifrån Marx åsikter strävade efter en gemensam internationell ansats för att skapa revolution och socialism. Denna skillnad och den fiendskap den skapade hos andra länders socialister medförde att Italien fick ett uselt rykte i socialistiska kretsar. Det medverkade vid den senare klassificeringen av ideologin efter kriget.
Mussolinis styrkepunkter gällde dock inte främst ideologiskt tänkande utan det praktiska genomförandet av politiken och skapandet av det fascistiska Italien. Den ideologiska fadern till fascismen var Giovanni Gentile, en trogen socialist och berömd filosof. År 1932 stod han till exempel för en väsentlig del av skriften Fascismens doktrin, som han skrev tillsammans med Mussolini. Han såg fascismen som en form av socialism och därtill den mest genomförbara. Han var motståndare till all individualism och en övertygad anhängare av planekonomi. Han har därför kallats ”fascismens filosof” eller ”fascismens fader”. Det är uppenbart, att skillnaden mellan hans allmänna åsikter och de en borgerlig höger har (eller hade) är milsvid.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
