Demokrati har länge varit ett populärt slagord hos de svenska klimataktivisterna. Skrapar man på ytan ser man dock att de inte anser att det finns någon plats för demokrati i deras projekt att rädda världen från ”klimatkatastrofen”.
Pär Holmgren, tidigare meteorolog på SVT och känd debattör i klimatpolitiken, berättade år 2009 i Aftonbladets program Korseld att han en gång fick frågan vad han skulle göra om han var statsminister.
– Och då svarade jag att jag skulle snabbt avskaffa alla val, berättade Holmgren.
Han motiverade att det som pågår ”är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig, och om man hårddrar det lite då, så har vi liksom inte tid att hålla på och käbbla mellan partierna till exempel, utan nu gäller det verkligen att sätta ner foten och visa att vi är faktiskt ense om det och det och det och det och det och det.”
Han har genom åren försökt att backa från sitt uttalande. Det sades ”med glimten i ögat”. Tio år senare blev han europaparlamentariker för Miljöpartiet, en position han fortfarande innehar. Inför valet hade hans gamla uttalande kommit upp i ljuset igen. Han skrev då en artikel där han avfärdade anklagelserna om bristande demokratisyn som ”absurt”, och bedyrade att han ser demokratin som ”enda vägen att lösa klimatfrågan”.
Varför är det ingen politiker som frågar sig varför folk röstar nej till vindkraft i varenda lokal folkomröstning?
”Det är ju just för att jag tror på demokratin och på politiken som verktyg som jag nu söker förtroende som europaparlamentariker”, skrev han.
När Holmgren och hans gelikar talar om demokrati, är det dock de själva som står i centrum. Det är inte konstigt, klimatpolitiken är ett projekt för ett litet fåtal: politiker, lobbyister och aktivister. När dessa grupper talar om demokrati menar de endast den indirekta formen: parlamentarismen. Folket röstar på partier som sedan ska agera deras ombud. Det innebär att folkets insyn och inflytande är begränsat, ofta obefintligt. Besluten ska helst inte ens fattas i Sveriges riksdag, utan ännu längre bort från folket, på överstatlig nivå med EU, FN eller återkommande globala klimatkonferenser. Den direkta formen av demokrati – folkomröstningar – finns det ingen plats för.
Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet och sedan många år aktiv som anställd klimatlobbyist, är en av många ledande opinionsbildare som anser att lokala miljöfrågor kommer att förhindra det stora globala klimatprojekt som hon nu gör karriär på.
– Utifrån hur vi ser på miljöfrågorna idag skulle jag säga att miljölagen har för mycket fokus på lokala miljöeffekter och för lite fokus på globala miljöeffekter. I värsta fall blir konsekvensen att en liten lokal effekt på en plats förhindrar etableringar som kan ha enormt positiva effekter, inte minst på samhällsnivå och global nivå, sade hon till Tidningen Näringslivet den 13 april.
Denna tankefigur känns igen i vindkraftspolitiken. Enligt Energimyndigheten finns storskalig vindkraft i omkring 200 av Sveriges 290 kommuner. Trots att energislaget påverkar lokalbefolkningen på flera avgörande sätt, har endast tre folkomröstningar om vindkraften ägt rum. Först ut var Sorsele 2016. De röstade nej. Därefter Malung-Sälen år 2020. Även där röstade befolkningen nej. Och i fjol, när Söderhamn röstade, blev det förstås också ett nej.
Men svenska politiker har ett förljuget förhållande till demokrati. Här, till skillnad från i Schweiz, anses nämligen direktdemokratin vara den svagare formen, medan den parlamentariska demokratin är den starkare. Därmed tvekade heller inte en majoritet av politikerna i fullmäktige, i alla tre kommuner, att köra över folkviljan. Omröstningarna var ändå bara rådgivande, resonerar man. Och det råd som folket ger, lyssnar man bara på om det råkar sammanfalla med politikernas önskade utfall. Hans Unander, socialdemokratiskt kommunalråd i Malung-Sälen, förklarade:
– Om barnen demonstrerar för klimatet och vi faktiskt kan göra något, vad vore vi för sorts personer om vi inte gjorde det?, och intygade samtidigt att han har ”respekt för de som inte vill ha vindkraft”, alltså samma folkmajoritet som precis fick se sina röster förklaras värdelösa.
Men att bara köra över folkomröstningar kommer inte att räcka för att bygga de 20 000 vindkraftverk – en fyrdubbling från idag – som det talas om. Det finns helt enkelt för stora hinder även i den indirekta kommunala demokratin: kommunfullmäktige. Allt för många kommunpolitiker säger nej och använder det kommunala vetot.
I SVT Agenda den 16 april sändes ett inslag där statstelevisionen lyfte fram Finland som ett föredöme, där kommunerna inte har så långtgående självbestämmande som i Sverige. Därmed är det också enklare för bolagen att få tillstånd att kunna bygga stora mängder vindkraft snabbt, vilket hyllades av bolaget OX2:s affärschef, som fick medverka i inslaget. Därefter följde en debatt mellan Socialdemokraternas energipolitiske talesperson Fredrik Olovsson och Moderaternas motsvarighet, Mats Green. Att programledaren Karin Magnusson själv vill se mer vindkraft och mindre demokrati blev tydligt i hennes inledande fråga:
– Både regeringen och Socialdemokraterna vill ju se mer vindkraft. Finns det något vi kan lära av Finland där det går snabbt nu?
Fredrik Olovsson menade att de ”hade en väldigt bra fart” fram till för några år sedan, innan högern började ”tala illa” om vindkraften, och föreslog att Sverige slopar det kommunala vetot så att vi får ”effektivare” processer.
– Men det röstade borgerligheten nej till och därför har vi en sämre process än man har i Finland, avslutade han.
Istället för att fråga varför kommunerna vill slippa vindkraften, vände sig Karin Magnusson till Mats Green och frågade varför de röstade nej till att ”förändra” det kommunala vetot:
– Riskerar inte det här att bromsa utbyggnaden?
Jo, givetvis är det så, och det är själva poängen med det kommunala vetot. Det borde ha varit hans självklara svar. Istället talade han om att regeringen ska få ”alla människor att acceptera och omfamna vindkraften” utan tvång. Ingen medverkande tycks ha reflekterat en sekund över att politikerna vill en sak och befolkningen något annat. Istället framhävde Olovsson att vindkraften till havs kan byggas ut snabbt, för den byggs – i de flesta fall – på områden där staten bestämmer på egen hand.
De som verkligen haft fog att fråga sig vad som hände med demokratin är inte klimataktivister, som den utsläpade mannen i Sveriges riksdag. Dessa utgör en liten och privilegierad grupp som har fått forma både klimatpolitiken och klimatnarrativet, på bekostnad av både miljö och demokrati. De som i själva verket blivit utsläpade från Sveriges högsta beslutande organ – och som har all rätt att frustrerat ropa ”vad hände med demokratin?” – är det stora folkflertalet som tvingas på en politik de aldrig velat ha.