Uranbrytning i Sverige åter laglig från och med i år

Efter årsskiftet är det åter lagligt att bryta och utvinna uran i Sverige. Beslutet, som togs den 5 november, innebär att uran klas­sas som en samhällsvik­tig metall. Sveriges omfattande fyn­digheter av uran och andra viktiga mineraler kommer nu även i högre grad att kartläggas.

Svensk uranbrytning kan göra att Sverige slipper dagens beroende av importerad uran för vår kärnkraft, men på grund av de enorma mäng­der uran som finns i den svenska berggrunden kan det på längre sikt även komma att säkra hela Europas energipolitiska oberoende för en lång tid framöver.

Det finns redan flera hoppfulla företag som vill leta uran i Sverige, men frågan delar fortfarande både politiker och svenskar. Trots de många potentiella fördelarna finns det nämligen även många miljörela­terade nackdelar och risker.

Nya Tider tittar närmre på den komplicerade frågan om en av Sveri­ges viktigaste naturresurser.

Miljöpartiet förlorade – åter lagligt från årsskiftet

Det svenska uranet har länge varit en het politisk fråga, precis som den svenska kärnkraften. År 2018 var Miljöpartiet drivande bakom lag­förslaget som den tidigare Socialde­mokratiska regeringen med stöd av Centerpartiet drev igenom samma år, som gjorde all form av uranbryt­ning på svensk mark olaglig.

Ändringen i Miljöbalken gjorde det omöjligt att ge tillstånd till att bryta, provbryta, bearbeta eller fysi­kaliskt eller kemiskt anrika uran för att använda materialets radioaktivi­tet.

De dåvarande oppositionsparti­erna Moderaterna, Kristdemokrater­na, Liberalerna och Sverigedemokra­terna som nu utgör Tidösamarbetet vände sig emot det politiska beslutet och har sedan makttillträdet 2022 ar­betat idogt för att ändra på lagen.

Beslutet att förbjuda uranbrytning kritiserades även av bland annat En­ergiföretagen, som representerar de runt 400 företag som producerar eller distribuerar el i Sverige, men även Myndigheten för Samhälls­skydd och Beredskap (MSB) var för­siktigt kritiska. MSB såg det som ett stort problem för Sveriges energi­försörjning vid händelse av avbrott i importkedjorna. Man pekade på att cirka 40 procent av all vår el kom­mer från svensk kärnkraft, vinter­tid ännu mer då elbehovet är som störst och vindkraften presterar som sämst.

Regeringen lade i somras fram ett lagförslag om att åter göra det lagligt att bryta uran i Sverige och den 5 november röstade riksdagen om sa­ken. Det blev mycket jämnt och med minsta möjliga marginal röstades det för att förbudet mot uranbryt­ning skulle avskaffas, med 149 röster för och 148 röster emot.

Sverige har ett stort behov av uran

Sverige har idag sju aktiva kärnreaktorer. Alla är av äldre slag, den så kallade andra generationens reak­torer. Flera av dessa har varit aktiva i cirka 40 år, vilket är längre än pla­nerat och de är med internationella mått mätt numera ineffektiva.

Eftersom den inhemska uranpro­duktionen upphörde importeras idag hela den svenska kärnkraftens uranbehov från andra länder, främst Kazakstan, Australien och Kanada. Kvantiteterna varierar något från år till år, men uppgår till cirka 1 500 ton årligen till en nuvarande kostnad på runt 7 till 9 miljarder kronor beroen­de på fluktuerande uranpriser.

Man kan jämföra Sveriges sju äld­re reaktorer med Japan som har 43 aktiva reaktorer. De flesta av dessa är av den effektivare och driftsäkrare tredje generationens kärnkraftsreaktorer. De ja­panska reaktorerna, trots deras stora antal, förbru­kar således bara 1 700 ton årligen. Våra äldre kärn­kraftverk är inte bara dyra i drift på grund av behovet av reparationer och upp­graderingar, de producerar dessutom stora mängder högradioaktivt avfall, vilket måste förvaras i hundra­tusentals år. Idag planeras denna långtidsförvaring till djupa berggrundslager, bland annat i Forsmark, men än så länge finns allt Sveriges radioaktiva avfall, cirka 8 000 ton, i så kallat mellanlager, som består av vattenstora bassänger intill nuvarande kärnkraftverk i Oskarshamn.

Situationen är likadan för merparten av Europas öv­riga cirka 175 aktiva reakto­rer, där cirka åtta av nio hör till den äldre generationen och har passerat sin plane­rade livslängd. Samtidigt har många länder omfat­tande planer på att bygga ut kärnkraften, vilket även med mer avancerade kärn­kraftverk kommer att leda till ett framtida och ökande behov av uran.

Sverige har redan fattat ett nytt kärnkraftsbeslut i augusti 2025, där regeringen bestämt att Vattenfall kom­mer att beställa tre till fem nya kärnkraftverk av fjärde gene­rationens så kallade SMR-reaktorer, vilket står för små modulära reakto­rer. Dessa ska placeras vid Ringhals 3 och 4 med en planerad driftstart till 2035.

– Vi har i 45 år levt med utgångs­punkten att kärnkraften skulle av­vecklas innan vi vann valet och fick ett tydligt mandat och en tydlig am­bition att bygga ny kärnkraft i stor skala. Sverige hade sedan 70-talet ett av världens säkraste elsystem. Det borgade för stabilitet, planerbar­het och leveranssäkerhet. Det är ett system som därefter successivt mon­terades ner, med allvarliga följder vi upplevt inte minst på senare år med elbrist, effektbrist, dyrare el och nedläggningar inom industrin som resultat. Dagens besked innebär ett stort steg för att återställa just stabi­litet och planerbarhet. Inte bara när det blåser och är soligt, utan även en mulen vindstilla dag i februari, sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson då.

De nya reaktorerna ska ersätta den förlorade kapaciteten hos de tidigare nedlagda Ringhals 1 och 2 som stängdes år 2020 och kommer att bli billigare att bygga och driva per producerad kilowattimme än vad större reaktorer är, enligt Vat­tenfalls prognoser. Att fler reaktorer ska byggas kommer att öka behovet av uran, även om de exakta kvantite­terna inte är fastställda i nuläget.

Gigantiska uranfyndigheter i Sverige

Enligt Sveriges geologiska undersök­ning (SGU) finns ungefär 27 procent av Europas uranfyndigheter i Sveri­ge, motsvarande mellan 2,5 miljoner och 3,5 miljoner ton. Det är i form av två olika typer av uranfyndigheter. De äldsta finns i urberget och är of­tast små lokalt förekommande kvan­titeter främst i vissa sorters graniter och pegmatiter. Den andra sorten är enorma kvantiteter som finns i alun­skiffer i flera delar av landet.

Alunskiffrarna som uppstod på havsbotten under den kambriska perioden för cirka 500 miljoner år sedan innehåller förutom uran även organiskt material samt värdefulla metaller såsom vanadin, molyb­den och nickel. Uranhaltig alunskif­fer finns bland annat i fjällkedjans gränsområden samt i Skåne, Väster­götland, Östergötland, Närke och på Öland. Denna alunskiffer har uran­halter på 50–400 gram per ton, att jämföra med vanliga halter i uran­rika graniter på 15–40 gram per ton.

Den uranrikaste alunskiffern är den som finns i delar av Billingen som har en mäktighet (tjocklek) på 3,5 meter och med ett uraninnehåll på cirka 300 gram per ton. Men även i Jämtland kring det södra Storsjö­området hittas högre halter på om­kring 245 gram per ton.

I de mindre fyndigheterna i de nordliga delarna av Sverige kan innehållet vara avsevärt högre, ofta runt 1 000 gram per ton, men samti­digt är storleken ofta mer begränsad per fyndighet, i alla fall i de fyndighe­ter man kartlagt hittills.

Svenskt uran och svenska kärnvapen

Betydelsen av att ha uran, vilket få länder har i större mängder, visade sig speciellt under andra världs­kriget när USA släppte två atom­bomber över Japan. Både USA och Storbritannien valde vid krigsslutet, efter att det blivit känt att vi har stora tillgångar av uran, att pressa på för att den svenska staten skulle ta kontroll över alla dessa naturtill­gångar och för att införa export­kontroll.

År 1945 beslutade Sverige följden­ligt att införa statlig kontroll över utvinning och export av uran, men nekade kraven på att de allierade skulle få optionsrätt och vetorätt över svensk uranexport. Insikten som de svenska politikerna fick var att svenskt uran behövdes i Sverige.

Under 1950-talet byggdes de för­sta testreaktorerna och beslut togs att bryta samt anrika uran från in­hemska tillgångar. Brytning av uran har historiskt sett skett framför allt i Ranstad mellan Skövde och Falkö­ping och drevs 1965 fram tills 1969 av Ranstad Skifferaktiebolag. Totalt har dock bara 215 ton uran brutits i Sverige.

Det svenska uranet användes mest i forsknings-syfte samt till vårt dåvarande kärnvapenprogram, vilket bedrevs mellan 1945 och 1972. Sverige var till slut blott ett halvår från färdigställandet av ett första kärnvapen, vilket snabbt skulle följas av fler och upp till 60 kärnva­pen årligen – innan programmet skrotades av Socialde­mokraterna efter amerikanska påtryckningar. Vi skulle ändå skyddas av det amerikanska kärnvapenparaplyet, var logiken. Fokus lades i stället på att bygga upp det svenska JAS-programmet.

Under 1970-talet hittades flera större urantillgångar i världen, vilket i kombination med att antalet kärnkraft­verk ännu var lågt internationellt fick priserna på uran att falla kraftigt. Det gjorde att brytningen vid Ranstad slutade att vara ekonomiskt hållbar när svenska sta­ten också drog bort sitt stöd i och med avskaffandet av kärnvapenprogrammet. Även i Kvarnstorp i Kumla kom­mun producerades mindre mängder uran, men det finns enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) ingen in­formation tillgänglig om hur omfattande den produktio­nen var eller när den avslutades. Det antyder att den var strikt hemlighetsstämplad.

Sverige kan producera egen råolja

I händelse av krig är det inte bara uran till den svenska kärnkraften som blir strategiskt viktig, utan också olja som drivmedel till försvaret, räddningstjänst, nödvändiga industrier samt matproduktion. Sverige saknar egna oljefält men intressant nog inte olja. Under andra världskriget började Sverige producera olja för det inhemska behovet genom att utvinna olja och gas ur oljeskiffer i Kvarntorp. Detta i samband med uranutvinningen. Som mest producerades cirka 100 000 kubikmeter råolja samt också gasol, bensin och eldningsolja. Innan produktionen lades ned 1966 hann man producera cirka en miljon kubikmeter råolja, vilket gjorde att Sverige under en tid uppnådde en basal nivå av oljeproduktion för att täcka de mest kritiska inhemska behoven.

Det kan med andra ord finnas fler strategiska funktioner för uranbrytning bortom rent ekonomiska, men det är likväl den ekonomiska faktorn som i nuläget har ett otvetydigt övertag i debatten.

Nya stora uranfyndigheter hittas

Sverige sitter sannolikt på gigantiska mängder uran, långt bortom de re­dan konstaterade 2,5–3,5 miljoner ton som SGU hittat. Att det hittas nya fyndigheter är dessutom något som helt kan komma att skriva om kunskapen gällande de svenska till­gångarna och dessas betydelse för Sveriges framtida roll som uranproducent.

Senast i slutet av oktober med­delade det kanadensiska prospekte­ringsbolaget District Metals en ”stor ledande anomali upptäckt i Öster­kälen”, vilket är i Jämtlands län. En ”anomali” är en avvikelse från det normala eller vanliga. District Metals kallar det positiva resultat och de kommer från undersökning via flyg i luftrummet över bolagets licensom­råde i Jämtland.

Enligt District Metals har man identifierat ”en 8 kilometer lång och upp till 3,5 kilometer bred geofysisk anomali, som tolkas som alunskif­fer”. Det påstås enligt bolaget vara den ”största icke-etablerade mineral­rika ansamlingen av uran i världen”. För att det påståendet ska stämma måste det finnas över 3 miljoner ton uran där, men District Metals har inte klargjort den exakta omfatt­ningen av den nyligen konstaterade fyndigheten. I fyndigheten ska det även finnas omfattande mängder vanadium, molybden, nickel, koppar och zink.