År 1397 samlades stormän och kyrkliga företrädare tillsammans med rådsmedlemmar från Danmark och Norge respektive Sverige i Kalmar. Det var vid det här mötet som det beslutades att dessa tre nordiska kungariken skulle enas i den union som i dag är känd som Kalmarunionen. Syftet med unionen var att bevara fred mellan Sverige, Danmark och Norge, och innebar att endast en kung skulle råda över de tre kungarikena samt att denne kung var skyldig att styra varje rike i enlighet med det rikets lagar, det vill säga att unionskungen skulle låta svensk lag råda i Sverige och inte försöka påverka den.
Unionen innebar även att om, exempelvis, Danmark hotades med krig så skulle Sverige och Norge undsätta danskarna samt att om någon som dömts till fredlös i till exempel Sverige även skulle vara det i Danmark och Norge. Dessutom skulle unionskungen fatta beslut tillsammans med rådsmedlemmarna.
Syftet må ha varit att hålla fred mellan Danmark, Sverige och Norge och undvika krig och konflikter, men resultatet blev snarare det motsatta då unionen ledde till att den redan ansträngda relationen mellan svenskarna och danskarna blev ännu mer spänd. Dessutom utbröt Engelbrektupproret i Sverige 1434 till följd av det starka missnöjet mot unionskungen Erik av Pommern (1382–1459). Detta blodiga uppror, som varade i två år, ledde till att kung Erik avsattes och upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson (död 1436) grep makten. Dock blev Engelbrekt, efter en kort tid, mördad av Karl Knutsson Bonde (död 1470).
Näste unionskung blev Erik av Pommerns systerson, Kristofer av Bayern (1416–48), men när denne kung dog 1448 lät Karl Knutsson Bonde utropa sig själv till kung av Sverige och blev även erkänd som kung av Norge, trots att Kristian av ätten Oldenburg (1426–81) redan hade blivit enhälligt vald till Kristofer av Bayerns efterträdare. Detta innebar att unionen nu styrdes av två olika kungar: Karl Knutsson Bonde av Sverige och Kristian I av Danmark. Kristian blev dessutom kung av Norge 1449.
Karl Knutsson Bondes tid som kung blev inte lugn och stabil. Han blev avsatt och återinsatt som kung av Sverige två gånger och hans tre perioder som regent präglades till stor del av uppror mot honom samt svåra interna konflikter. År 1470 slogs till sist det sista upproret mot Karl Knutsson Bonde ned av dennes systerson Sten Sture.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.