De tre delstaterna Sachsen, Thüringen och Brandenburg, ligger i det forna DDR i östra Tyskland. Tillsammans har de ungefär lika många röstberättigade som Sverige. Thüringen har drygt 2 miljoner, Brandenburg cirka 2,5 miljoner och Sachsen cirka 4 miljoner. Det som är mest intressant från svensk horisont är förstås förhållanden som kan jämföras med våra, till exempel politiska trender och tendenser som vi också har sett hos oss eller kanske kommer att få se.
I samtliga delstater blir det nödvändigt med koalitioner mellan flera partier för att få en majoritetsregering. Tyska valresultat omges alltid med spekulationer om vilka olika kombinationer av partier som kan tänkas bilda regering. Det nya i valen 2014 är att det Fria liberala partiet (FDP), som under större delen av efterkrigstiden ingått i olika regeringar, nu hamnat under femprocentsspärren i samtliga delstater och alltså inte mer kommer ifråga som en koalitionsmöjlighet. De har betraktats som Tysklands EU-vänligaste parti och 2013 förlorade de alla platser i förbundsdagen.
Nytt är också att det nya partiet Alternativ för Tyskland (AfD) hade stora framgångar och gick fram till 12 procent, vilket är helt sensationellt. Partiet tar väljare från alla partier, främst från de stora, men också från ”sofflocket”, tidigare icke-väljare. Kristdemokraterna i partisamarbetet CDU/CSU tycks vara de som är mest oroliga för partiet. AfD:s program ligger nära deras med undantag för inställningen till EU och euron, som de är starkt kritiska emot.
De största partierna, kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD, har uteslutit AfD som koalitionspartner, vilket påminner om det sätt Sverigedemokraterna hanterats på i Sverige. Ett skäl är att partiet är nytt och anses oprövat.
Det lilla Nationaldemokratiska partiet NPD gick tillbaka i samtliga delstater och ligger under spärren.
Sachsen har bekräftat sin stora koalition mellan ”rött och svart”, som man säger; samarbetet mellan kristdemokrater (CDU) och socialdemokrater (SPD) fortsätter även denna mandatperiod. Koalitionsavtalet, det vill säga regeringsprogrammet för de kommande fem åren, är 110 sidor långt och förelägges SPD-medlemmarna för godkännande genom omröstning. Så gott som alltid stöder partimedlemmarna det avtal som med viss möda förhandlats fram.
Såväl AfD:s sensationella framgångar som det faktum att vänsterpartiet för första gången får en regeringschef i en delstat har utlöst livliga diskussioner i hela landet. Debatten har bland annat gällt Die Linkes förhållande till den tidigare DDR-regimen. Var landet en ”orättsstat” eller inte? Alla vill inte använda den beteckningen, men knappast någon förnekar att DDR hade stora brister i rättssäkerhet. Ett argument för Ramelow som regeringschef är att Tyskland nu blir normaliserat, 25 år efter murens fall. Man kan inte hur länge som helst koppla ihop vänstern med gamla DDR, menar man.
Vänsterpartist blir regeringschef i Thüringen
En egenhet för delstaterna i östra Tyskland är att vänsterpartiet Die Linke, historiskt sett efterföljare till det gamla östtyska kommunistpartiet SED, har relativt höga valresultat jämfört med vad man uppnår i andra delar av Tyskland. I Thüringen är Die Linke delstatens näst största parti (28 procent) och mer än dubbelt så stort som socialdemokratiska SPD (12 procent). AfD kom inte långt efter med 10,6 procent.
Största parti i Thüringen är fortfarande kristdemokraterna i CDU (33 procent). De har varit i ledande ställning under hela det enade Tysklands tid, ofta i koalition med SPD, men i det nya läget blir det en röd-röd-grön koalition: kombinationen socialdemokrater, vänsterpartister och gröna har ett enda mandats övervikt över oppositionen som kommer att bestå av kristdemokrater och alternativpartiet AfD.
Socialdemokraterna SPD gick kraftigt tillbaka i Thüringen och gjorde sitt sämsta val någonsin i delstaten, vilket är tråkigt för anhängarna med tanke på att partiet en gång växte fram i denna del av Tyskland. Några av den tidiga socialdemokratins mest kända partiprogram, Gotha-programmet och Erfurt-programmet, bär namn efter två av städerna i delstaten.
En del socialdemokrater är missnöjda med att deras parti tagit med Die Linke i regeringen och dessutom låter det få ministerpresidentposten. Att det största partiet i en koalition får den ledande posten som ministerpresident är dock etablerad demokratisk praxis och koalitionsavtalet godkändes av 70 procent av partimedlemmarna i en medlemsomröstning.
Den nya regeringschefen i Thüringen blir alltså Bodo Ramelow, som inte är östtysk utan kommer från Niedersachsen. Han är fackföreningsman och bekännande kristen. Några SPD-medlemmar talar om ett ”tabubrott”: tidigare har man ansett det otänkbart att socialdemokrater skulle samregera med den radikala vänstern. Delstaten Brandenburg, landet runt Berlin, var det första där socialdemokraterna för en del år sedan tog med Die Linke i regeringen och bildade en röd-röd-regeringsmajoritet. Där fortsätter nu efter valet 2014 en röd-röd-koalition under socialdemokratisk ledning. På den nationella nivån, i förbundsdagen, försäkrar dock socialdemokraterna att en koalition med vänstern på förbundets nivå är otänkbar. Att vänstern finns med i delstatsregeringar är dock en demokratisk nödvändighet och har ”ingen signalverkan”, heter det.
Sensationell och chockerande jordskredsframgång för AfD
I år var det första gången som det nya EU- och euro-kritiska socialkonservativa partiet AfD, ställde upp i delstatsval. Partiet grundades år 2012 och hamnade i förbundsdagsvalen 2013 genomsnittligt strax under spärren på 5 procent. I en del delstater i öst fick man omkring 7 procent. I nästa val, EU-valet 2014 landade man på cirka 7 procent och har nu flera representanter i EU-parlamentet. Under hösten har man fått sina första representanter i delstaterna.
I Thüringen röstade 10,6 procent av väljarna på AfD, i Brandenburg 12,2 procent och i Sachsen 9,7 procent. Därmed gick man från 0 till tvåsiffriga resultat i två delstater, vilket är helt sensationellt och utan motsvarighet i tysk partipolitisk historia.
Framgången för AfD har bemötts med beskyllningar mot partiet för att vara ett ”populistiskt” missnöjesparti utan att ha något konsistent program. Faktum är att AfD tagit fasta på problem som många anser att de ledande partierna har försummat: i de delar av landet som gränsar till Polen och Tjeckien växer kriminaliteten. Det finns för få poliser, anses det. Partiledarens Berndt Luckes kritiska kommentar ”Det var tryggare i DDR” blev omdiskuterad.
Med AfD:s framgångar har de gamla partierna skärpt sin kritik. Det har beskyllts för att ha kopplingar till den ”identitära rörelsen” som en del betecknar som fascistisk, och som på sina håll i Tyskland står under observation från den tyska säkerhetspolisen i Författningsskyddet. Kristdemokraterna har klart deklarerat att de inte under några omständigheter tänker samarbeta med AfD, som gärna betecknas som ”splittringsparti” – ett epitet som inte är helt ovanligt i Tyskland när det gäller uppstickarpartier.
Alternativ-partiet tillbakavisar dock alla beskyllningar om extremism och anser sig vara på väg att bli ett ”folkparti” – en beteckning som de båda största partierna brukar reservera för sig. Några få personer med extremistiska kopplingar har uteslutits ur partiet. Partiledaren Berndt Lucke konstaterar med välbehag att partiet tog röster från samtliga andra partier, inte minst från icke-väljarna. Han har ambitionen att med AfD skapa ett tredje tungt centrum i tysk politik vid sidan av kristdemokraterna och socialdemokraterna, de två partier som tills vidare uteslutit samarbete med Alternativ-partiet.