Veckan inleddes med att domprosten Hermansson appellerade till ”alla människor av god vilja” och manade dem att delta i kyrkans ”picknick” när Domkyrkan och ytterligare tio kyrkor ringde i sina klockor för att signalera ”fara”. Faran sades bestå i att något tjugotal sverigepartister höll politiskt möte. Partiet hade någon tiondels promille av rösterna vid förra valet. Ringandet i klockor ter sig i det perspektivet som en våldsam överreaktion, snarast ett missbruk av kyrkklockorna och torde återspegla den moraliska panik som finns i kyrkan och för övrigt i samhället när det uppstått politiska grupper som är kritiska till EU, internationalisering och andra av etablissemangets käraste idéer.
Jimmie Åkesson, partiledare i Sverigedemokraterna, anknöt till klockorna i sitt retoriskt skickligt upplagda tal. Han var gärna med på att ”ringa ut det gamla” om det bestod av rasism och nazism, och att ”ringa in det nya” som han menar att hans eget parti står för. En bloggare i Kyrkans Tidning bekände att talet fick henne att må illa. Inte nog med att Åkesson är en främlingsfiende av demoniska proportioner, han försöker också begå ”rena våldtäkten på det budskap kyrkan ville förmedla”.
Ursprungligen var det ”alla människor av god vilja” som inbjöds av domprosten, och i den gruppen tycks han först och främst ha placerat sig själv. Kommentatorer log och gjorde sig lustiga. Då ändrade Hermansson sin motivering. Pratet om fara och människor av ”god vilja” försvann, nu sades det i stället att man inte alls var emot någon, utan att klockorna ”jublade över mångfalden” i samhället. Och det kan man förstås göra. I Guds skapelse finns det många olika slags människor, olika sociala grupper, många folk och många tankar om vad som är bäst för Sverige.
Den nya ärkebiskopen Antje Jackelén hade seminarier om mångfalden och dess fördelar. Man kan undra varför inte kyrkan kan framträda med egna slagord istället för att ta efter samhällstrender? All mångfald är knappast bra. Det finns i mångfalden sådant som är destruktivt, och det finns en mångfald som gör att vi inte längre har några gemensamma mål att sträva efter. Varför hörs så sällan ett kritiskt kristet tänkande? Till exempel om utanförskapsområden där mångfalden av olika språk gör att invånarna inte kan kommunicera med varandra. Och till mångfalden av kvinnosyner hör att flickor kastas ut från balkonger. Annat att förtiga. Etniska, kulturella och religiösa olikheter försöker man tona ned. Istället vill man att marknaden blir det som binder oss samman. Räcker marknaden till för det?
Jag är med andra ord inte särskilt imponerad av de kyrkliga lovprisningarna av mångfald. Svenska kyrkans makthavare har länge haft toleransproblem med de inomkyrkliga minoriteterna. De trängs undan, hindras i karriären och motarbetas på olika sätt. Exempel är kvinnoprästmotståndare (en klar majoritet av de kristna i världen tillhör kyrkor som inte har kvinnliga präster), dem som menar att äktenskapet är till för man och kvinna.
Till den kyrkliga moralpaniken tycks också höra en rädsla för att gå i dialog med nytänkande grupper. Men kyrkan kan inte, om den vill vara trogen sitt uppdrag, kopiera de politiska partiernas med fleras utfrysningspolitik mot ”populister och högerextremister”. Jesus pekade inte ut några som man inte skulle kunna umgås med. Tvärtom sökte han sig till de utanförställda, han åt med syndare och dem som betraktades som spetälska. Där kyrkan har tagit sin uppgift att sprida det goda budskapet på allvar, har man alltid sökt sig till dem som stått långt borta från kyrkan.
Ett exempel. I Frankrike fanns det arbetarpräster på 1950-talet som tog anställning i stora industrier för att visa sin solidaritet med de lönearbetande och därigenom komma på talefot med dem, inte minst med kommunister och andra som blivit främmande för kyrkans budskap.