Statskuppen som kom av sig

I oktober år 1809 noterade Sveriges drottning, Hedvig Elisabeth Charlotta, följande i sin dagbok: ”Les Comtes Ruth, et de la Gardie, ainsi qu’une quantite de Noblesse, et plusieurs personnes des autres Ordres, étoit de ce partis [Grevarna Ruuth och De la Gardie, samt en mängd av adeln, och flera personer från andra stånd var av detta parti]”.

Partiet som Hedvig Elisabeth Charlotta syftar på i det här citatet är det gustavianska eller rojalistiska, som det också kallades. Detta parti utgjordes av olika personer, huvudsakligen inom adeln, som stod eller hade stått Gustaf III:s respektive Gustaf IV Adolfs familj nära.

Gustavianerna har blivit omskrivna tidigare. I min artikelserie om Gustaf Adolf Reuterholms tid vid makten tar jag upp den Armfeltska konspirationen, som utgjordes av gustavianer som utgjorde oppositionen mot Reuterholm samt hertig Carl (som 1809 blev Carl XIII), och i artikeln om mordet på Axel von Fersen d.y. skriver jag om hur gustavianerna falskeligen anklagades för att ha mördat den valde tronföljaren, Carl August av Augustenborg.

Källan som används är Hedvig Elisabeth Charlottas handskrivna dagboksanteckningar som digitaliserats av Riksarkivet av anledningen att Cecilia af Klercker, som översatte dessa anteckningar, utelämnar och förvränger viktiga detaljer i sin översättning.

Efter att Gustaf IV Adolf blivit avsatt och hans ättlingar mist rätten till Sveriges tron våren år 1809 kämpade gustavianerna för den avsatte kungens son, Gustaf, skulle återfå rätten till tronen. Denna kamp inleddes dock mer eller direkt efter att Gustaf IV Adolf arresterats och avsatts vid statsvälvningen i mars 1809. En viktig detalj att komma ihåg när det gäller gustavianerna är följande:

Den skara som från och med 1809 kämpade för prins Gustafs sak var inte helt identisk med den grupp gustavianer som konspirerat mot hertig Carl och Reuterholm. Carl Johan Adlercreutz, som varit delaktig i statsvälvningen, var gustavian. Ett annan som anslöt sig till 1809 års gustavianer var, otroligt nog, Carl XIII. Man kan definitivt kalla honom för en hemlig gustavian. Carl kom dock att ändra ståndpunkt i mars 1810.

Carl XIII:s maka, Hedvig Elisabeth Charlotta, pekades ut som gustavian redan 1794, när den Armfeltska konspirationen uppdagades, och blev aldrig av med den stämpeln, trots att hon enbart följde gustavianernas aktiviteter utan att vara direkt inblandad. Som den strateg hon var hade hon dock både gustavianer och antigustavianer i sitt mycket omfattande kontaktnät, vilket kan ha bidragit till att hon uppfattades – och fortfarande uppfattas – som något hon egentligen inte var, vilket, bland annat, ledde till att när Bernadotte utsattes för ett förgiftningsförsök våren 1817 blev hon utpekad som anstiftaren.

Gustaf Mauritz Armfelt, som lett den Armfeltska konspirationen och benådats av Gustaf IV Adolf år 1799, tillhörde också 1809 års gustavianer. Två år tidigare hade Armfelt försonats med Carl och Hedvig Elisabeth Charlotta, så inga konflikter uppstod mellan dessa tre. Även Hans Henric von Essen, som varit en av Gustaf III:s vänner, var gustavian.

Övriga gustavianer 1809 var Hedvig Elisabeth Charlottas och Marie-Antoinettes gemensamme älskare, riksmarskalk Axel von Fersen d.y., samt dennes syster, Eva Sophie Piper. Sophie Piper var en av Hedvig Elisabeth Charlottas vänner.

Planer på stärkt kungamakt, ny författning samt tvåkammarriksdag

Den kontrarevolution som gustavianerna började planera i oktober 1809 har blivit föga uppmärksammad i svensk historieskrivning. Hedvig Elisabeth Charlottas originalhandskrift avslöjar att planen som gustavianerna och hennes make började smida den månaden var radikal:

”Mais le general adlercreutz juga qu’il falloit un changemt intimemt liée avec Mr de Lagerbring ainsien Secretetere d’Etat du feu Roi Gustave III, qui etoit Royaliste, et qui avoit encore le tact du feu Roi, pour haïr le Etats l’engaga à proposer au Roi actuel un changemt de renvoyer les Etats, de prendre la Souverainité pour un Moment [Men general Adlercreutz bedömde att en förändring var nödvändig. Då han stod nära herr Lagerbring, som varit salig kung Gustaf III:s statssekreterare, var rojalist, och hade salig kungens benägenhet att hata ständerna, gav han honom uppdraget att föreslå den nuvarande kungen en förändring genom att avskeda ständerna, att ta den suveräna makten för en tid]”.

Det står även att när någon tid gått skulle Carl låta ständerna återfå rätten till att bestämma när det gällde skatter och lagar.

1809 års regeringsform innebar nämligen, i praktiken, att kungamakten begränsades och att riksdagens ständer fick mer att säga till om än vad de hade haft under Gustaf III:s sena regeringstid samt under Gustaf IV Adolfs tid vid makten. Vad gustavianerna och Carl XIII började planera hösten 1809 var, med andra ord, en ny författning som innebar att kungamakten stärktes på nytt. Att först avskeda ständerna helt för en tid var kanske det mest radikala steget i planen.

Vid den här tiden ville Carl XIII att hans brorsonson, Gustaf, skulle återfå sin rätt till Sveriges tron och stärkt makt ökade hans möjligheter att se till att gustavianernas önskan blev verklighet. Visserligen hade den danske prinsen av Augustenborg valts till svensk tronföljare i juli 1809, men han anlände inte till Sverige förrän sex månader senare och av drottningens dagboksanteckningar att döma tog det gustavianska partiet verkligen till vara på tiden.