Denna fantastiska runsten har varit inmurad i den södra korväggen i den gamla kyrkan i Sparlösa. År 1669 fick kyrkan besök av konstnären och fornforskaren Elias Brenner tillsammans med Johan Hadorph, som även han var fornforskare samt arkeolog, och prästen Petrus Törnewall som förutom att vara präst ägnade sig åt både teckning och författarskap. Dessa besökare lade märke till stenen med ristningar i väggen. Sannolikt var det Törnewall som gjorde en teckning av stenen och just denna teckning är det äldsta kända dokumentet om Sparlösastenen.
15 år senare, närmare bestämt år 1684, utbröt en brand i kyrkan, vilket ledde till att man år 1685 byggde om koret och samtidigt klövs runstenen i två delar. De båda delarna murades in var för sig och ristningarna putsades över. I mitten av 1800-talet revs den gamla kyrkan och den nuvarande kyrkan började byggas. En av de kvinnor som gjorde dagsverken vid kyrkobygget 1847 var ”Olle-Maja”, Maria Olofsdotter. Hon lade märke till en underlig sten som hade murats i kyrkans yttervägg.
Åren gick och när Maria Olofsdotter blev äldre började hon prata om ”en konstig sten” i kyrkväggen. Hon pekade ut platsen och putsen på kyrkväggen knackades bort och så kom Sparlösastenens märkliga ristningar i dagen. Inte förrän 1937 togs de båda halvorna ut ur kyrkväggen, och då upptäcktes att det fanns ristningar även på de dolda sidorna. Att man plockade ut stenarna berodde på att en specialist på runskrift vid namn Hugo Jungner hade fått höra berättelsen om de båda stenarna i kyrkväggen av en person som var bosatt på orten.
Äntligen började man begripa att det kunde vara något speciellt med den här runstenen. De båda delarna fogades samman, och så ställdes hela runstenen ut på Sparlösa kyrkogård. Efter en tid började stenen att vittra på grund av luftföroreningar. För att bevara runstenen fick den tas in för konservering. Sedan 1982 står den i en skyddande träbyggnad intill kyrkan.
Låt oss nu ta en närmare titt på Sparlösastenen och lära oss mer om varför den är så speciell. Sparlösastenen är ett gediget stenblock. Den är 1,7 meter hög och har ristningar bestående av både bilder och runor på samtliga fyra sidor och även på ovansidan. Ovansidans ristningar har jag dock inte hittat någon bild på. En sida har enbart bilder. På stenen finns två olika runalfabet.
Runristningarna är en tidig skriftlig källa till kunskap om vår historia före kristnandet. Det handlar om våra förfäders kultur, språk och levnadsförhållanden. Sverige har ungefär 3 000 runstenar och därmed flest i Norden. Det var någon gång på 400-talet som man började resa ståtliga stenar med runristningar (från boken ”Forntida kvinnor” av Catharina Ingelman-Sundberg). Sveriges äldsta lagtext är för övrigt en runristning från 800-talet. Den är inristad på en järnring som förvaras i Forsa kyrka i Hälsingland.
Den här lagtexten är alltså ungefär lika gammal som ristningarna på Sparlösastenen och Rökstenen. Runristningar kan vara svåra att tolka, och det krävs både kunskap och tid för att utröna deras betydelse, vilket vi kommer att få se längre fram i denna artikel.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
