I Finland bildades två på varandra följande regnbågsregeringar under socialdemokraternas ledning med Paavo Lipponen som statsminister mellan åren 1995 och 2003. I dessa regeringar ingick ministrar från Socialdemokraterna, Nationella samlingspartiet som närmast motsvarar Moderat höger, Svenska folkpartiet, Vänsterförbundet och de Gröna. Tilläggas kan att dessa på varandra följande regeringar var sin tids mest långlivade. Detta trots att den politiska färgskalan bestod av bjärta kontraster. Centerpartiet lämnades i opposition trots partiets ivriga försök att komma med i regeringen. Partiet, före detta Agrarförbundet, hade vid den tiden ännu svårt att vänja sig vid att inte längre förfoga över det dominerande inflytande det hade under president Kekkonens mandatperiod 1956–1981.
Centerpartiet i Finland hade dessutom, inte utan orsak, namn om sig att vara något av en politisk vindflöjel som inte alltid höll sina löften och överenskommelser. ”Centern sviker alltid”, blev ett flitigt använt omdöme om partiet av de andra partierna och dessas anhängare. En av Centerpartiets mångåriga förgrundsgestalter, Paavo Väyrynen, viceordförande 1972–1980 och ordförande 1980–1990 var, i likhet med Annie Lööf, på jakt efter ”den breda mitten”, dock redan 40 år tidigare. När detta inte lyckades, fick han publicitet genom sin valanalys: ”Väljarna har röstat fel, väljarna förstod inte hur de borde ha röstat”.
Utför har det gått även för Centerpartiet i Sverige, inte bara i ett val, utan i flera. Om man inte klart och tydligt kan tala om vilken plats partiet kommer att inta på den politiska kartan, vilket regeringsalternativ partiet kommer att stöda, är det lätt hänt att ”väljarna röstar fel”. Och i längden inte bara det, utan dessutom att anhängare avvisas och blir till frustrerade kritiker av ett parti som inte tar dem på allvar. Det hjälper inte mycket att supportrar på fältet dagarna före valet utanför ICA delar ut potatispåsar för att få väljare att rösta rätt – på vad då?
Man måste verkligen fråga sig, om politikerna har rätt att strunta i sitt eget ansvar för den ”allt hårdare tonen” i debatten. Har man glömt hur mycket skit, ursäkta uttrycket, inte innebörden, största delen av Sveriges etablerade partier har tillåtit sig att kasta på Sverigedemokraterna, sedan 2010 ett demokratiskt valt riksdagsparti? Om Sverigedemokraternas riksdagsledamöter hade varit lika snara att ta illa upp och avgå med gråtmilda argument som Centerpartiets nyligen tillträdda ordförande Anna-Karin Hatt, skulle de som önskar att SD försvinner redan ha blivit bönhörda för länge sedan. Det har sagts och skrivits i många sammanhang om personer som tar emot offentliga uppdrag, att en sådan ställning förutsätter ett visst mått av kritiktålighet. Den som sig in i leken ger, får nog lov att även räkna med annat än hundratusentals kronor i månadsinkomst.
Demokrati är ett statsskick som förutsätter att valresultatet godtas och väljarna respekteras. Det är oerhört att ett 2,5- eller 4,5-procentsparti ska diktera vilka uppdrag ett parti med 23 procents väljarstöd har eller inte har rätt att åta sig.
För att återgå till regnbågsalternativet, har ju den lösningen den goda sidan att alla får lov att samarbeta med alla, utom med dem som med vett och vilja ställer sig utanför. Nog kan finländska politiker också vara envetna och stå på sig, men åtminstone visade Paavo Lipponens två regeringar 1995–2003 att man kan övervinna traditionella motsättningar från höger ända till vänster, om viljan är god och man inte ägnar sig åt misstro, feltolkningar och smutskastning.
